Jag har nog alltid känt att jag befinner mig på fel plats vid fel tillfälle
som om Gud av misstag skapat mig
och jag blivit tvungen att få bana min egen väg i livet
och hitta på min egen mening med det

Av alla tillfällen av lyckorus
(De är inte många, men det finns ett par)
har jag alltid känt en tomhet som hungrar inom mig
och som jag aldrig riktigt lyckats fylla

Av alla de tillfällen jag känt mig ensam
(och de är alldeles för många)
så känns det som om mitt hjärta håller på att förblöda
och som om den känslan aldrig kommer att försvinna

Jag har blivit stark och trygg i mig själv med åren som gått
Men jag befinner mig fortfarande i berg-och-dalbanan och turbulensen
som alltid ska spela spel i mitt huvud
och som ska hugga sönder mitt hjärta emellanåt

Ibland inbillar jag mig att Gud egentligen ville skapa en porslinsdocka
för jag känner mig precis så skör emellanåt
och mitt hjärta slår så onda slag
som om någonting vore fel