Jag ligger här i min säng, på täcket som förblir det samma som då. Trots att det är lite slitet och har några år på nacken så kan jag inte slänga bort det. Jag kan bara inte.
Det är ett täcke som varit med om så mycket, så mycket kärlek. När jag tänker på det så ser jag framför mig när jag var mindre och jag tänker på hur simpelt livet var då och hur lycklig jag var då. Men när jag kollar på mitt blommiga täcke så kommer jag även ihåg alla de gånger som mina ögon fyllts ut av floder ut av gråt. Mina ögon fylls av gråt och jag drar täcket över mig. Täcket tröstar mig som inget annat. Det inger en tjock varm känsla hos mig även ifall täcket är tunt.
Jag antar att de flesta någon gång i livet har bytt täcke. Men det vill inte jag, för att göra det vore som att slänga bort en bit av mig. Som att slänga bort den jag var då. Idag finns det inte mycket gemensamt med den jag var och den jag är. Endast täcket har vi gemensamt.