Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
The Facer, The Elected, Bright Eyes, Television, Håkan, Magic Numbers, Travis, Fireside, Beck, Blur, Caesars Palace, The Cars, Clinic, The Jayhawks, Coldplay, The Doors, The Velvet Underground, Elbow, Ramones, Flaming Lips, Franz Ferdinand, Grandaddy


Åren 1-3

 

Jag var 18 (eller 19?) och du var 21 (eller 22?)
det var konsert och du dansade som en galning
själv stod jag mest och försökte se ljuv ut
The Facer passade inte med min topp
så jag kunde inte dansa, den åkte ner hela tiden

 

Så jag stod i baren och drack dina öl (och alla andras också för den delen) och dina vänner bjöd på drinkar med konstiga namn hade du hört talas om "I love you drinken" tidigare

 

och vi skrattade hela vägen till efterfesten där de spelade dålig musik och torkel och maria hade redan träffats några gånger men inte vi så vi tog taxi till mig men min uppblåsbara madrass var för stor för att orka fyllas med luft så vi tog en ny taxi hem till er och åt frukt och drack oboy innan vi gick in i vart sitt rum och du fick hjälpa mig av med toppen och jag bara log hela kvällen för du 

 

DU var precis som i mina drömmar den där vintern när jag fyllde 19

 

och det tog 32 timmar innan jag lämnade din lägenhet mitt i natten för det var dags att plugga inför tentor och allt annat när vardagen tog över men jag gick hem och lyssnade på kent och drömde mig bort

 

och på den första dejten var det minus 30 grader ute och snoret i näsan frös till is i varje andetag och smälte när vi andades ut vilket gav blöta isringar i halsduken och vi pratade pratade om allt och inget och jag insåg att jag träffat någon som var värre än mig det gick inte att få stopp på dig

 

och i minus trettio gick vi de 3,2 kilometerna hem till dig jag minns bara vattnet som frusit till is i skärgården och hur vi korsade bron i våra drömmar och du log i din mössa och frågade om jag ville stanna kvar

 

och vintern bara flög förbi och jag hade varnat dig för mig men du bara log som du brukade göra och sa att du förstod men inte kunde tro

 

och jag lät dig hållas för jag tänkte att kanske

kanske

kunde det bli annorlunda denna gången

 

och jag missade mekaniken och matten men jag kunde inte varit lyckligare för du satt där brevid mig och räknade dina fina små stegar och jag kunde inte slita ögonen från dina tal istället för att räkna mina egna och det var Beck i stockholm och Beth Orton som förband och du spelade in P3 live för att höra mig skrika i bakgrunden när jag inte var hemma

 

Den våren var en enda stor fest med allt sånt jag förtränger nu studenter föreningar och all skit jag hatade redan då men du bara log som alltid och sa att man måste ta det för vad det är och bara ha kul så jag anpassade mig och jag hade kul och jag blev nästan alkolist på cupen men jävlar vad vi skrattade

 

Och när sommaren kom lämnade jag dig kvar och reste iväg med mamma men det enda jag såg var vindsurfare överallt och jag ringde dig två gånger om dagen för att berätta hur jag kunde se dig glida fram över vågorna  och jag köpte det fulaste armbandet i världen för jag tänkte att på dig skulle det passa om på någon och jag hade rätt men tyvär höll du inte med

 

sen tog jag två väskor fyllda med kläder mammas bil och lämnade göteborg för din stad och det var Caesar Palace för hela slanten och Travis när de var som bäst och vi hade sex i varenda rum i huset och dina föräldrar var borta över helgerna så vi levde livet som gifta i deras hem

 

och jag kan fortfarande sätta på Luv och känna din doft och jag ser tekoppen i glas framför mig när jag sitter på knä och smeker dig

 

sen kom hösten och vi flyttade norrut igen och vi förändrades ihop sakta men säkert och vi blev vuxna på en månad när vi insåg att vi inte var nollor längre utan nu var det på riktigt

 

så jag gav mig in i livet och du såg på och när Bright Eyes spelade drunknade jag och du insåg att allt jag sagt var sanning men du ville inte förstå

 

I want a lover I don\'t have to love och där tappade jag dig

 

och jag satt mest med näsan i de jävla mattetalen eller målade tavlor du aldrig fick se sen fick jag en impuls att vi skulle ut och resa så jag tog alla pengarna från återbäringen och bokade flyg till landet långt borta och när julen kom flydde vi igen

 

och vi reste älskade upptäckte att det var här vi hörde hemma och inte där där borta i kylan

 

och jag blev sjuk och spydde 5 dagar i rad men du tog hand om mig trots 45 gradig värme och ingen fläkt för vi har alltid älskat när det är primitivt och pengar sparade vi från mat och boende och la på längre tider och vi dök och vi levde och vi upptäckte hela jorden och oss själva och vi firade nyår på stranden ensamma med några friterade bananer

 

och vi förändrades mer den vintern än vad vi hade gjort under hela vårt liv och vi upptäckte våra drömmar och hur perfekta vi var tillsammans

 

men någonstans kom verkligheten ifatt oss och vi var tvunga att börja om från slutet och när det blev sådär kallt igen tappade jag orken och hemma satt mamma ensam och väntade på att pappa skulle komma hem från spanien men det dröjde och på våren dog något inom mig även något borta i spanien och jag rasade ihop där framför datorn och du började ge upp trots att du aldrig sa något

 

men jag förlåter dig än idag för de dagarna då du försökte ta mitt liv

 

och smärtan över att vara död inombords var inget mot den du gav mig när du lämnade mig ensam där i badrummet en dag i maj och jag lyssnade på Smashing Pumpkins för någongång hade du sagt att det var ditt och ingen annans

 

sen blev jag bortrövad hem till göteborg igen för mina föräldrar var trötta på att se mig tyna bort och de försökte göda mig med goda råd och mat men jag försvann ändå och tillslut gav även de upp och lyssnade på tårarna som aldrig slutade och när de fångat upp ungefär ett badkar så fick de nog

 

och jag minns hur jag två dagar innan jag skulle åka insåg att jag verkligen skulle åka det var ett år av ensamhet som väntade och jag packade bara kläder som dem vi hade på vår resa

 

och det var ett år och en evighet och fem hundra varv runt jorden för att komma iväg och pappa grät på flygplatsen när han stuvade om min packning och mamma log och sa att jag inte skulle bli kär i någon där nere för då kommer jag aldrig hem och hon visste vad hon talade om för hon gjorde ju själv samma sak

 

det tog 30 timmar att komma fram och hela resan var blandad av smärta ångest och tillfredställelse och jag minns att jag somnade på kuala lumpurs flygplats efter 18 timmar och vaknade med Fireside i öronen och insåg att jag var helt ensam och att flyget höll på att åka så jag fick tvinga fram några tårar för att inte missa planet

 

och jag skrev dagbok men den tappade jag bort någonstans på resan och jag letade och letade men hittade den aldrig och hostelet sa att de skickat den till mig men jag hade väl gett fel adress för den kom aldrig fram och det var alla minnen och vänner som försvann med den

 

och någonstans där insåg du att jag gått vidare och att du inte

 

så du skrev mail och brev och ringde och drog upp allt igen och jag grät och mamma skickade skivor till mig för att jag inte skulle tappa intresset för svenska artister så jag lyssnade på The Hives och Eskobar och grät några tårar till för sakens skull

 

och så kom min födelsedag och du med bussen och jag stod och svettades av ångest och nervositet när du steg av och du var så brun men inte jag för jag hade fastnat i den där staden som jag älskade och du hade rest jorden runt för att hitta till mig igen och på vägen köpte du en surfbräda för vi hade lovat varandra att vi skulle klara det

 

och vi vandrade i tre dagar bland bergen och campade och det var tårar och avsky och skrik som ingen hörde för vi gick vilse och när vi hittade en krossad flaska med tomatsås i hela ryggsäcken fick vi nog och skrattade bara åt eländet så vi tog samma väg tillbaka och campade vid vattnet och jag har kort på dig när du står och rakar dig i sjön och du var så vacker och jag undrade hur det kunde vara vi och om det någonsin fanns några svar

 

sen levde vi livet lite mer än vi borde och jag reste iväg åt öster och du åt väster och när vi väl möttes upp hundra dagar senare hade allt raserat igen men du gjorde ditt bästa för att plocka upp spillrorna och limma fast dem i oss och jag tror det lyckades för vi flyttade tillbaka till den där staden vi båda kom att älska

 

och vi levde som om det inte fanns något annat

 

och vi pratade om att stanna i en evighet och vi plockade persikor för att tjäna pengar men jag blev sjuk som jag brukar bli så det var läkare för alla pengar istället så vi drog vidare och firade med mongoliskt lamm och du blev magsjuk i två veckor och vi lovade oss själva att china town var inte vår romans och vi hade ändå inga pengar kvar så vi åt 30-cent nudlar till frukost lunch och middag och blev ännu mer undernärda

 

sen kom mamma och pappa och räddade oss och bjöd på restaurang  varje dag och de grät när de såg hur fattiga vi var och hur 20 kilo undernäring tedde sig på våra kroppar men vi bara log och sa att vi levde livet och jag tror såhär i efterhand att vi faktiskt gjorde det

 

vi flyttade till stranden och surfade varje dag och det var billigt med gräsfyllda påsar men dyrt med sprit så valet var lätt och det fanns inga lyckligare stunder än dem vi delade över piporna

 

men vi stannade aldrig för evigt för någonstans kom verkligheten ikapp och det var andra länder som skulle ses och ett år fick räcka så jag tog min väska och reste före dig och jag var så ensam i det där andra landet att när du väl kom så hade jag bara hittat mig själv så du reste hemmåt och jag vidare i månader av ensamma minnen

 

och norrland, detta jävla norrland som vi alltid var tvugna att komma tillbaka till och där fanns verkligheten som vi flytt från så länge och första halvåret var underbart men sen kom kylan och mörkret och jag hatade hatade hatade det och du sa att du alltid fanns där och det gjorde du också men jag höll aldrig mina ord utan gick in i dimman istället och somnade från allt men du hade hjälpt mig upp så många gånger och du gav dig inte denna gången heller

 

och sista året hände så mycket det var skidresor och marknader och utbytesstudenter och japanska och bullbak och jag älskade dig mer än någonsin

 

men någonstans hade vi förlorat varandra i den tiden som var förbi

 

jag lämnade det tidigare än väntat flydde hemmåt en sista gång men jag väntade på dig och du kom tillslut och då var allt solsken och röda rosor och vi jobbade på bandet båda två och det var skit under naglarna men vi lovade varandra att gå på konsert minst en gång i veckan och det höll i två månader sen tappade vi fotfästet och blev panka och du flyttade utomlands igen och jag fick jobb så när pengarna kom reste jag efter och det var en stad lika grå som denna men jag älskade den så för det var allt som var dig men ändå inte mig och det var allt som var annorlunda med denna

 

och det var musik konserter och shopping och resor igen och vi hyrde bil och åkte ut till landet och bodde på bed and breakfast där vi lekte man och hustru och du sa att du aldrig varit så lycklig som de dagarna jag var på besök och jag blev sjuk som jag alltid blev och låg hemma med feber i hundra dagar (eller egentligen bara tre men jag minns dem inte) och du baddade min panna och sa att jag skulle stanna året ut

 

när du var färdig flyttade vi ihop och blev du och jag på riktigt och någonstans där tappade vi kontrollen över det vi ville och det blev inte verklighet av någonting så vi flydde som vi alltid gjort med resor och drömmar och jag var luspank trots jobbet och du likaså för vi la alla pengar på att fly till andra länder och tiden räckte inte till

 

och tiden räckte inte till

 




Prosa (Novell) av SofiaN
Läst 867 gånger
Publicerad 2005-11-06 22:54



Bookmark and Share


  Simmerskan
En inre och yttre resa som verkligen visar verkligheten som den är - vi förändras, liksom kärleken. Antingen växer den eller så krymper den. Och visst håller vi krampaktigt fast vi det vi har, de förhållanden och människor vi tror på.

Ditt verk får mig bli berörd, den berör hjärtpunkter jag egentligen borde låta bli. Men tack ska du ha, tack för att du visar en verklighet kan vara vacker oavsett vad andra säger.
2008-05-13

  alfa VIP
Jösses!
Håller med Veronica!
Tack för denna!
2006-01-25

    Kornelia
Åh, så vackert och lite tragiskt och så underbart! Vet inte om jag gråter av lycka eller av sorg
2006-01-19

  Queen_of_Rain
wow , vilken resa, du tömmer mig på ord så jag kan nog inte kommentera mer än såhär
2005-12-26

    Veronica.
Det finns inte så mycket mer att säga, än vad som redan sagts, men den här var underbar!
2005-11-09

    Kräftan
FANTASTISKT medryckande och målande!!! Du skriver verkligen från hjärtat:) Jag kan inte minnas när jag läste en text som kändes på samma sätt som denna. Varje ord, varje stavelse känns äkta och jag kan inte sluta läsa.........

Det enda negativa(ta det som något att tänka på i framtiden) med texten är att den saknar punkter och kommatecken, vilket eventuellt kan upplevas som jobbigt för vissa när de läser den( dock inte för mig......jag fastnade ändå)

EN KLOCKREN FEMMA!
2005-11-06

  Christer
Oj! Jag fastnade verkligen i den här texten. Så himla kompakt o intensiv. Det hade blivit jobbigt om det hade varit en roman men det var det ju inte. Det känns som om du bara har skrivit o skrivit utan att nån gång stanna upp o andas, o det säger (skriver) jag som positivt. Trots att den är rätt tragisk så skratta jag till flera gånger och den var full av igenkänningsgrejer. Tack!
2005-11-06
  > Nästa text
< Föregående

SofiaN
SofiaN