Redan nu har du våren
ända upp
till din navel. Vi ligger
kvar i drömmen,
halvtäckta. Uppifrån tornspiran häller de
gammal fångelsång.
Dricker du
en bjällerklunk
så nosar försommaren på
din sötaste höft. Tar jag ditt fulaste finger
och för in det i
dig.
Som om det är nu
stirrar vi på verkligheten
före du får min läpp
att röra
mig. Jag måste plocka loss en bit ur ditt skratt,
tugga på den tills allt känns
som om jag redan förstört
den fina förväntan
med mera förväntan. Bortifrån backkrönet
borrar de nya hål
i himlen
för sina gula gamla
cyklar som föds på nytt
och flyger hela påsklovet, drömmer över hyreshusen,
rullar ner i rötterna
så fort de bara vågar.
Mormor kommer på besök,
blir kvällen soligare.
Minns jag med ens : jag har glömt bort
halva livet!
Blandas mina åldrar
samman med dina som bladen
i en grönska.
Springer in i drömmen
som en pigg, öppen pojke.
Vaknar
som en sjuk, trångsint gubbe. Vill inte
gå och lägga mig nu, vill inte
klättra upp nu. Skulle
du vilja få ditt hår
ända ned på rumpan? Du lyckas hela tiden vara på
samma plats
alltid här och nu.
För du
ser jämt till att mogna några ögonblick före
du måste,
medan jag helst sitter kvar
och väntar på här
och nu
som kommer allt längre bort
ju högre mitt
torn blir byggt. Säg, hur mycket ofullvuxnare
var vi egentligen
då när vi var barn??