Du ber mig hämta en åsna. En annan människas åsna. Som om jag bara kunde gå in där och ta den.
För att du behöver den.

Och jag går genom staden. Så som du sagt.
Som om mina fötter vet vägen utan att jag sagt den till dem.
En åsna. En oinriden ung åsna.

Ska du rida på den?

Det vore bättre om du gick. Och vi kunde gå med dig.
Att rida på en åsna… jag vet inte. Om du bara kunde vara lite vanlig. Göra vanliga saker.
Även om du är Gud så kunde du väl vara en vanlig människa.
Du vet, vi vanliga som inte tror att vi kan hämta en åsna hur som helst. Bara för att vi får lust att rida genom stan på den såhär inför påsken.

Men jag går genom staden för att hämta den där åsnan.
Den står där du sagt. Och jag säger att du behöver den. Och det är klart att jag får låna den. Som om en människa på andra sidan staden skulle veta vem du är.
Om du nu är den du är.

Du ska veta, att det inte är någon lättsam promenad med en ungåsna i larmet. Bara det, att du måste ha en som inte vet vad det är att vara tämjd med piska och tunga bördor.
Den här går dit han vill. Och stannar för allt som liknar lejon. Inte hjälper en enkel grimma och ett rep.

När vi närmar oss huset där du vilar har jag hunnit bli både svettig och smutsig. Åsnan har roat sig och jag har roat folket.
Jag tänker att jag hoppas du förstår. Men ser bara dina ögon.

- Här är åsnan.
säger jag och ser ner i marken. Jag orkar inte möta din blick.

Och du tackar mig och börjar gå mot staden. Åsnan följer dig i hälarna och jag tänker, att du kanske inte ska rida. Du kanske har andra avsikter.

Nog hade jag tänkt hinna tvätta mig. Inte trodde jag det skulle vara så bråttom. Jag hade velat byta om. Men du har aldrig brytt dig om vad vi har tid till. Om man följer dina vägar följer man inte sina egna. Man sover när du sover och vandrar när du vandrar. Man hämtar det du ber om och försöker skydda dig mot dig själv när du är som värst.

Så jag struntar i det där med hygien och ombyte och följer efter åsnan. Efter dig.
Och jag undrar så om du vet vad som ska hända. Om du tänker på vad du gör när du sätter dig upp på åsnan och rider in i Jerusalem just när du gör det.
Om du visste att folk skulle börja sjunga och ta av sig sina mantlar och bryta palmkvistar och bli som galna.
Och o m du verkligen visste det… vad var det som fick dig att göra det?
Som en clown.

Ska jag vara ärlig tänkte jag först, att jublet inte var något annat än ett jubel över clownen som lekte kung för en dag.
Men sen såg jag mig omkring. Såg människornas ansikten. Deras framsträckta händer, och hörde deras röster.
Och det är klart jag förstod att deras tro var en annan än min.
Du skulle ju komma hit för att rädda dem från förtrycket. Befria dem och förgöra dem som höll dem inspärrade i intigheten och slaveriet.
Och den som kommer på en åsna kan vara en kung.
Eller en clown.

Jo jag vet. Du har sagt, att om inte folk hyllar dig som kommer på åsnan, då kan din pappa som är en ofattbar storhet se till att stenarna kommer till liv och börjar ropa.
Jag tänker att du kan ordna den saken själv.
För du vet, jag har liksom förstått, att det är du som är Gud.
Hur ofattbart det än är, hur löjeväckande och omöjligt det än ser ut så vet jag att det är så.
Du är den enda gud som finns. Och när du vill blir det som du säger.


Det är det där med kvällsmaten också.
Att vi ska äta tillsammans och att vi är så många att det behövs en stor sal för att vi ska rymmas allihopa.
Varför kan det inte vara bara vi.
Alla dessa människor hela tiden gör mig helt utmattad. Jag kan inte tänka. Inte få ihop mig om jag inte får vila någon gång. Och jag skulle vilja prata med dig. Bara du och jag någon enda gång. Eller bara vi som hör ihop, vi som faktiskt lämnat allt för att få vara med dig. Men förstår du att vi behöver egen tid med dig? Nej. Nej. Alltid alla dessa människor.
Så vi ska vara på övervåningen i det största huset i den här delen av stan. Som vanligt får du låna stället utan att betala. Ibland undrar jag om du vet hur pengar ser ut.
Och hur man tjänar dem. Sliter för dem och är helt beroende av att ha dem.
Du får allt gratis.
Mig också. Det är sant, jag gör allt för dig. Och delar allt det där gratisätandet. Ibland skäms jag.

Vi har ordnat bröd och vin och örter och salt. Lammet är slaktat. Allt är tillrett och främlingens plats är öppen för den som vill ta den.

Någon måste lämna tillbaka åsnan.

Och mörkret faller innan vi ens hunnit bryta brödet.

Det är bara en sak till jag måste få säga.
Din blick.
Jag orkar inte möta din blick.
Och jag förstår inte något annat än att natten är lika mörk som alla andra nätter när du ber oss följa med dig till Getsemane för att vara med dig som vill be.

Kan du inte be här?
Är inte din gud precis som min där du är?
Men det kanske är annorlunda för dig som själv är den du är.

Så vi går.

Alltid dit du går. Skuggor av ditt liv.


Men sömnen är som natten. Och din vrede är som dagen. Så länge natten råder kan dagen inte bota mörkret från sig själv.
Och vi som skulle vaka med dig kunde lika lite som natten vara ljus för oss själva. Än mindre för dig.
Kanske borde jag be dig om förlåtelse för min oförmåga.
Men.
Hur skulle jag kunna be om förlåtelse för att jag är människa.
Som du.
Men inte någon gud
Som du

Så jag ber dig inte om förlåtelse. Jag bara ser dina ögon.
Det är något med dina ögon.
Som om allt det du är har fallit.
Som om du är en fallen gud

I det ögonblicket vet jag att det är sant. Att du fallit.
Och kyssen beseglar min vetskap.
Du har fallit.

Den enda gud som finns har fallit som en människa som faller i gråt.
Eller som en hjälte som stupar i strid.
Jag vet att jag tror på en fallen gud.
Det får mig att le. Den förtvivlade människans leende inför det löjeväckande i sanningen om människan som trodde hon funnit gud.

Jag ser att du ser på mig. Att du frågar mig med blicken.
Och jag vet att du ser att jag avslöjat allt.
Nu skulle jag vilja säga, att det är det vidrigaste jag varit med om. Jag skulle vilja vrida mig som en mask och erkänna att jag verkligen förnekade dig. Då när jag såg att alltihop var bluff.
Jo det är sant att jag sa att jag inte hade med dig att göra.
Att jag vände mig bort.
Att jag inte ville kännas vid dig.
Men vet du. Hur mycket jag än såg, så kunde jag aldrig släppa tanken på dina ögon när du bad mig hämta åsnan. Jag kunde inte komma undan din blick i Getsemane. Och dina ögon borrade sig genom varje förnekande och tvingade mig att lyfta blicken mot korset de reste när hammarslagen äntligen upphörde att plåga mina trumhinnor.

Där hängde min gud

En människa. Nej tre människor. På avstånd var det omöjligt att se vem av de tre som var du. Jag vet fortfarande inte om den jag valde att rikta min blick mot var du, eller om det var någon av de förbrytare man korsfäste just intill dig.
Ni dog på samma förnedrande djävulska sätt alla tre. Och genomborrades av samma svärd för att befästa döden i tid för sabbaten.

Och jag var inte tillräckligt nära för att se hur folk slet i dina kläder för att få en souvenir att ta med sig hem. Någon bar din kropp till den grav som jag inte vet vem som ordnat med. Någon la dig där. Svepte dig.
Jag såg inget av det.
Jag såg bara dina ögon. Överallt där jag mötte en blick såg jag dina ögon.


Det är det jag minns från den dag du bad mig hämta åsnan. Den dag som saknade natt men som blev min natt.

Och när ljuset viker från min kropp ska jag vänta gryning.
Som om någon gryning kan vara synlig när själva natten blivit genomlyst.

Men jag är säker på att du ordnar det på något sätt.
Du vet.
Du är ju Gud.