Såg alltid upp till er,
fick tillslut se förbi er.

Tog alltid hand om er,
tog alltid emot er.

Varje gång ni föll,
grät,
gick sönder,

fanns jag där.

Tappade er i marken tillslut,
med flit.

Parerade er för att passera er.
Besvikenhet och utmattning piskade
hårt mot ryggtavlan, men jag visade
inga tecken på känslor.

Istället började jag att se ned.
På er.