Rusningstid. Sitter och tittar ut genom fönstret och ser hur dagliga rutiner blir en massa, en massa av bilar, cyklister och fotgängare. De ser ut att ha så bråttom, mammor hämtar barn på dagis, pappor i kostymer som trängs i tunnelbanan på väg hem från jobben, rusningstid förändrar människor; Stressade, ilskna, uppjagade, att dem orkar.

Själv sitter jag och tittar ut genom fönstret och ser ljus skifta i färger: blått, rött, grönt följs vart efter annat tills allt blir svart när man åker in i ännu en tunnel. Det är avkopplande att se hur gator, broar med dess vatten under sig och parker omväxlande kommer inflytande under ens blick, det är en vacker stad. Oavsett trafikköer och sena avgångar, det finns ett lugn i allt det där så länge man lär sig koppla av och njuta av det man ser, man kan nästa höra hur folks hjärnor arbetar i febril fart; Vad ska jag göra för mat? Hinner jag hämta barnen? Måste posta innan… Det blir tyst omkring mig och jag återgår till att titta ut över Stockholm stad när den brer ut sig under mig i min vagn på tunnelbanan som sakta slingrar sig ut till förorten där jag bor. Höghus blir fina parker, parker blir bostadskomplex med vägar som möts i ett virrvarr av korsningar, fotgängare som går på trottoarer fulla av löv som fallit ur rödgula trädkronor, jag ser solen glimta till mellan husen när jag tittar ut ur min vagn som sakta rusar vidare mot mitt mål, här i lugnet omgiven av kaos, mitt i rusningen.