Jag vet inte varför jag skriver det här, men jag vet att det brukar kännas bättre när jag är färdig. Just nu finns det nog inga ord som går att sätta på den känslan jag har. Värdelös? Nja jo ganska, men inte helt. Ynklig? Ja det finns risk för det...

Mitt hjärta skakar i bröstet...känslan av maktlöshet och svek får mig att falla ner alldeles matt. Någonstans långt borta så hör jag ett svagt svagt brusande, jag tror det är livet som försöker göra sig påmint. Min nya livsstil kräver att jag gråter en skvätt både morgon och kväll, inte för att det verkar hjälpa, men jag gör det ändå.

I tysthet gräver jag runt bland mina minnen, letar febrilt efter vad som gick fel. Det måste vara något som jag har missat. Hittar bara en massa glada skratt och varma kramar, leenden och shoppingrundor, tvkvällar med läskiga program, kärlek...popcorn och äggtoddy...
I tystnaden finner jag inga svar...

Jag ser mig omkring i mitt liv och undrar om allt är så som jag tror? Jag tvivlar och vet inte hur livet ser ut längre...jag tvivlar på om jag verkligen kommer klara av det som jag har åtagit mig...är jag verkligen värdelös? Jag vill inte tro det, jag vill smygtitta på framtiden men den är alldeles svart och där finner jag ingen tröst.

30 januari, det var nog där luckan föll ner...eller dörren till en sämre värld öppnades. Försöker tänka logiskt...försöker inse att det är mänskligt att misslyckas även om man har de bästa ambitioner och verkligen tror på att man gör rätt.

Det vore så enkelt att bara krypa ihop och släppa allt...men jag vill inte behöva välja det. Jag vill att allt ska bli bra igen...jag vill laga allt som är trasigt...

Solen skiner från en klarblå himmel idag...det är vår i luften...men något fattas mig och det blir svårt att ta till sig allt det fina just nu...just nu så har jag mest lust att spy på mina klämmiga ordramsor som jag i vanliga fall gärna spiller ur mig..."motgångar ger framgångar" "glöm inte bort att se allt det vackra i livet"

Det enda jag önskar nu är att så mycket inte hade hänt den senaste tiden, jag önskar mig min dotter tillbaka...sån som hon var innan allt hände. Jag vill höra henne snarka när väckarklockan ringer, jag vill se hennes sura morgonmin, jag vill höra henne smälla i dörrarna och skrika i raseri, jag vill vila mig i ljudet av hennes röst och kvittrande skratt...jag vill att hon ska vilja komma hem...