Stenarna bakom växthusen. Där ingen ser dig. Eller, det är klart de ser dig: Grannarna, båtfararna, folket på öarna utanför. Men från husets påträngande fönster, syns du inte. Skyddad bakom glashus, på gränsen mellan land och hav, finns friheten. Ensamheten. En smal remsa gräs, sedan stenar, stockar, hav. Sedan evigheten, dit du kan sväva bort över vågorna i obestämbar rymd. I alla fall till öarna där ute, och husen på andra sidan vattnet. Båtarna får du se upp för, som bryter din bana och får dig att sjunka. Sjunka riktigt djupt, ner mot havets botten.
Tre meter är det, från växthusen till havet. Det är inte långt. Ändå sitter du där, varje gång du behöver lugn, ro, glädje, sorg och ensamhet. Därför sitter du där nu, och tittar ut mot de båtar, som aldrig kommer att bryta din bana.
Du är inte den som klamrar dig fast vid evighet, som tror att tiden läker alla sår. Du har varit med förut, och vet, att medan man vänder ryggen till, hinner såren inte bara läka. Sårskorporna hinner rispas upp, gång, på gång, på gång, och bilda ett fult ärr, som du aldrig blir av med.
Din väg leder tillbaka, inte ut mot evighet. Det är därför du sitter där, på dina tre meter mellan land och hav, i din fristad, och är. Kanske doppar du fötterna i vattnet, och plaskar runt lite. Men längre än så går du aldrig, du stannar kvar i verkligheten.

Du ser dem inte, människorna uppe i huset. I huset, där alla väggar förvandlas till knivar när du lutar dig mot dem. Där allt du tar i ger dig elektriska stötar. I huset, där alla arga ansikten är vända mot dig.

Du ser ut mot havet. Tänk så enkelt det vore att ge upp. Att aldrig återvända mer. Att stanna kvar i det fridfulla tomrummet till natten, och sedan fly i skydd av mörkret.

Du ser dem inte. Men du vet att de är där. Människorna i huset. Än har de inte märkt att du är borta. De har fullt upp med sitt. Det har fullt upp med att hävda sig, i huset där luften ligger tung av ilska. De skriker, ibland hör du dem ända dit där du sitter. Avlägset som ledsna fåglar, skriande i fjärran. Ibland hör du dem inte alls, ibland är de obehagligt nära. Deras röster skär i ditt huvud på ett sätt som får tårar att börja rinna. Du gråter inte. Tårarna rinner inte av sorg, de rinner utav smärta. Smärtan av höga skrik.
Fåglarnas skrik är utan ord. Det betyder ingenting, och ingenting är det värsta.

Ett stänk från havet landar på din fot. Vattnet är så lockande, och evigheten så nära. Den väntar. En evighet utan skrik och tårar. En evighet där du inte bara andas utan också lever. I evighet finns ingen sorg, ej heller någon smärta. Evighet av existens. Utan slut och utan början. Är det det du vill ha? En evighet utan känsla? Utan sorg och tårar, utan skratt och glädje?
Det är det du får. Allt som krävs, är ett hopp och några simtag. Och akta båtarna! Akta folket! Sedan är du där. I den ultimata friheten. Det kunde inte vara enklare.
Vågorna rullar in, och du sträcker på dig. Huset glöder på andra sidan växthusen. Du känner värmen mot din rygg. Det har blivit dags att resa sig. Du vet det inte, men du känner det. Det är dags att gå tillbaka.
Den här gången var frestelsen stor. Kanske större än sist. Men du gav inte upp.
Kanske blir frestelsen större hela tiden.
Huset har brunnit förr, men än har du aldrig brunnit inne.