Ju mer vi har att skriva desto mindre kommer jag upp ur sängen. Söker koncentrera oss på bilderna, fast det är först när skärmen har kopplats på som flödet får min form. Vi drömmer att jag bor på klipporna. Niapri går upp och ner. Här bor också den lilla operasångerskan med soligt hår och mörka ögonbryn. Vi lyssnar på Bobby Solo som låter som Elvis Presley i balladerna, om han hade varit italienare. Egentligen är det filmstudier vi har hoppat på. Hon är van vid att klippa. Jag har aldrig gjort det. Ön är full av gränder och grottor där vi kan fotografera henne. Om jag vågar vill hon göra det i den högsta trappan mot himlen. Det stora FÖRAKTET [med B.Bardot på Capri] lyser ingalunda ur hennes blickar. Trots att jag inte sett till förrän nu att vi vaknar. Hon är bara glad som på Saltkråkan, rentav före säsongen. Nycklar öppnar vita dörrar överallt. Gamla råttsvansar dammas bort. Det är en blandning mellan sista och första april. Mormor skulle blivit nittio om hon hade levt detta livet nu. Det var i vindstilla Norrland, medan den lilla operasångerskan kommer nerifrån Hjo. Samma dag jag såg hennes levande tänder hade vi handlat filmisar i antikvitetsbutiken. Härom aftonen dansade de Monteverdi närapå nakna, Poppea till norsk elektronica. Universum bäddas om ännu ett varv. Syrran blir ombedd och drar Solen för mig ur Osho-leken. Det är inte riktigt tarot, så där är det Oskuldsfullhet som öppnar mig att fara hit. Vi är redan här. Från framtidens perspektiv märker jag hur vi faktiskt kan göra saker, och att det liksom är gjort då. Jag kastar livet rätt in i våra armar. Vi strosar över ön på mina fötter.