Vid stationen står en konstnär.
Hans hår är nästan grått.
Och ansiktet så smärtsamt skirt.

Ena ögat sjunker ned i en mörkblått hav.
Det andra i svarta skuggor.

Han har en mörkbrun kavaj.
Och kramar hårt om två stora vita ark.
Han håller dem mot sin taniga bröstkorg,
som om de vore hans barn.

Benen
lämnar en djup avgrund i hans jeans.

Han står där, mot tegelväggen, som ett skrämt djur.
Röker, men släpper aldrig taget om arken.
Han för långsamt handen över de sargade ögonen.

En gång. Två gånger.

Och jag undrar om han gråter.
Undrar om han vill han gråta?

Människor skyndar snabbt förbi
som skuggor ur ett annat liv.
"Pundarjävel"
De ser honom inte och han vill nog inte bli sedd.

Han låter sin taniga kropp
sträcka sig mot den sista kvällsolen.

Lämnar en djup avgrund i tegelväggen efter sig när han går.


Mina ögon
skriker av saknad.