Jag har ett stort skrivbord där det ligger en massa papper, en del viktiga, andra mindre viktiga papper. Jag tycker om papper och böcker, fast jag tycker nog om böcker mer, fast det är ju en massa papper, som är samlade. Ovanför skrivbordet finns det en lampa, så att man kan sitta om kvällen och läsa eller skriva, jag skriver mycket och läser också, mycket alltså. Det finns en bokhylla ovanför skrivbordet också, där står det en massa böcker, vissa som jag har köpt andra som jag fått, vissa som jag läst och andra som jag aldrig öppnat. Det finns ett par böcker i min bokhylla som var tomma när jag köpte dem, men nu är dem fulla, jag har skrivit dem själv. Ibland när jag inte kommer ihåg saker eller letar efter något som inte finns, så öppnar jag mina böcker och mår bra, eller dåligt. I bokhyllan står det en tom skokartong, jag tänkte att man kunde spara saker i den, men jag har inte hittat de där sakerna som jag ska spara än.

Som de flesta rum har mitt rum fyra väggar, skrivbordet står mot den ena väggen. Mot väggen mitt emot skrivbordsväggen står det en fåtölj. Där hänger det ett gammalt sängöverkast som jag aldrig använder. Jag har en säng i mitt rum också, den fyller sin funktion, men jag brukar inte ligga i den så ofta, ja när jag ska sova förstås, men det försöker jag att göra så lite som möjligt. Det är obehagligt med sömnen. Där kan det dyka upp saker som inte finns, som har gömt sig. Så vaknar man upp av att huvudet snart brister av alla minnen, som inte finns. Bara enstaka bilder som letar efter fäste. Fragment som vill para sig och bilda ökad rädsla. Jag äger inga minnen, jag vet bara att de inte finns men att de borde finnas. Kan man vara hel om man saknar en del av sin egen historia? En del av dig själv som du inte känner till, som att vara främling för dig själv. När jag vaknar är jag någon annanstans. Jag är ofta rädd för att kliva upp, som om jag är osäker på vad mina fötter ska möta. Men om jag inte gör det förblir jag kvar i det obekanta ingenstans.

Den tredje väggen, den som går mellan de andra två väggarna, är ett fönster. Inte från golv till tak, men det är en liten vägg och fönstret är det enda som har plats där. Mitt titthål ut mot världen. Jag sitter ofta och tittar ut genom mitt fönster, jag tittar men jag ser inte, det är snarare som ett ljusinsläpp, för jag lägger oftast inte märke till sakerna som sker där ute. Särskilt när det regnar är det skönt att sitta i fönstret. Det är inte så mycket människor i omlopp när det regnar. Ibland kan jag öppna mitt fönster och andas in luften som finns där ute, utanför mitt rum, och så tänder jag en cigarett, då slappnar jag av, när jag känner mörkret och den kalla luften slå mig i ansiktet samtidigt som cigarettens dödliga rök strömmar genom min kropp. Då kan jag känna, om bara för ett ögonblick, så kan jag känna, hitta något. Ibland hittar jag fula saker, då kastar jag dem på en gång, men så blir jag ledsen och arg, för det är så jobbigt att leta och när du hittar något som är fult gör det liksom mer ont än om du bara hittade det där fula om du inte letade efter något alls. Ibland hittar jag ingenting, känner ingenting förutom någon slags trygghet. Ingenstans kan man känna sig så ensam som i ett rum fullt av människor. Jag känner mig aldrig ensam, det är vad folk tror och de verkar tycka synd om mig av just den orsaken. Min mor har flera gånger yttrat sig oroande över att jag är ensam alldeles för mycket. Jag är inte ensam, jag finner bara inte mycket tröst i andra. Tvärtom. Jag är inte ensam, inte så länge jag har mitt fönster och orden. Nog för att jag ofta känner mig vilsen och rotlös, men jag vet varför.

Ibland kommer jag på mig själv, hinner ifatt, då tvekar jag. Undrar om jag gör rätt, när jag kastar bort allt. Jag borde kanske försöka vara mer som andra, det funkar ju bra för dem. Jag borde kanske kliva ut ur mitt huvud och vara där riktiga människor möts.

Ibland är det som att små människor smyger runt i mitt huvud, viskar och pekar, eller ropar och drar. Det dröjde ett tag, inte en evighet, men en god stund innan jag förstod att det var mina egna känslor som lät. Känslor som jag ännu inte satt ord på. Det är mina känslor, tankar som jag inte riktigt tänkt än. Dessa tassande ekon liksom kryper omkring längst insidan av mig själv i ett uppriktigt försök att göra mig galen. Jag ville länge försvinna, bort där inget är. Kan längta dit än i dag, men jag stannar alltid kvar. Stannar för att det alltid finns ett kanske som jag nog vill se när jag ändå varit här så länge. I en av mina böcker står det att hoppet är det sista som överger en människa, jag brukar fundera på vad som står i mina böcker. Man ger nog aldrig riktigt upp, men hoppet tär så mycket på oss. Jag går och hoppas varje dag, dag in och dag ut och jag blir besviken på varje minut. När det aldrig kommer något man vill se, när man går och hoppas, väntar och aldrig finner, dör en bit av din själ varje dag. Jag undrar om jag är död?

Ibland funderar jag på hur allt vore om man inte kunde fundera. Undrar om man skulle vara lycklig då. Jag vill alltid kunna tänka, men det är aldrig fint eller lyckligt i mina tankar. Fast det kan jag nog inte veta helt säkert, jag vet inte vad lycka är. Jag har läst om lycka, hört om lycka, sett lyckliga människor. Jag har aldrig upplevt den befrielse och lättnad som beskrivs i mina böcker. Jag kanske sitter och är lycklig hela tiden, ja så mycket jag förmår i alla fall. Alla människor kan ju omöjligt ha samma förmåga att känna lycka. Det blir kanske inte bättre än så här.

När, eller om, man inser, eller känner, att allt är borta, att det inte finns något mer, då känner man frustrationen, hopplösheten. Inga böcker kan hjälpa dig då. Det blir till en ond cirkel, livet är en ond cirkel. Ibland känner jag att jag bara vill bort, att jag borde leta efter livet någon annanstans. Men jag kan inte, jag förmår mig inte att ta ett sådant stort steg. Jag är rädd, för besvikelsen, avvisandet och för det hopplösa i min ansträngning. Så då sitter jag kvar där i mitt älskade fönster och hatar mig själv för att jag är en svag, liten människa. Det värsta av allt är att det inte finns någonting någon kan göra för oss.

Jag försöker hitta något att tro på, det måste ju göra en skillnad. Men jag kan inte hitta något, det är så svårt när jag ser saker, konkreta ting, som jag kan känna lukten av och hålla i men jag tror liksom ändå inte att det är verkligt. Jag tror inte riktigt på det här med livet. Jag kanske skulle börja med att försöka tro på det. Men jag tänkte att om jag hittar något annat först, så skulle jag automatiskt att tro på allt annat. Jag tror mer på döden än livet, känner mer trygghet i döden, kanske för att jag inte känner henne. När var jag liten var jag rädd för tanken om det oändligt stora ingenting. Kanske för att det inte går att föreställa sig det. Föreställ dig ingenting. Det går inte. Jag har slutat försöka, istället tänker jag mig döden som frånvaron av mina tankars likmaskar. I ingenting ryms ingenting, varken jag eller tomheten som fyller och plågar mig. När jag upphör att vara upphör allt med mig. Det känns tryggt.

Den fjärde väggen är nog här någonstans.

Jag tänker ofta på hur det kunde bli så fel, men vill ändå inte riktigt veta. Jag vet nog själv, jag kan ana ty jag vet att jag aldrig varit barn. Jag har en kompis, eller hade, han hette Johan. Vi pratade samma språk. Han skrev också böcker, nu skriver han aldrig något mer. Jag saknar hans ord. Han skrev alltid med samma penna, alltid. Nu känner jag mig som den sista människan kvar på planeten. Jag hade aldrig sett honom gunga med sitt fönster, och han hade aldrig sett mig, men jag visste och han visste. Vissa människor, genomskinliga människor, vill ge en tabletter, de säger att dem ska göra dig mer glad. Andra människor, färgglada människor, de vill ge dig en massa saker, de säger att dem ska göra dig mer glad. Det är förstås lögn. De där sakerna gör bara att man inte tänker och känner lika mycket. Då blir sanningarna mindre sanna. Men både jag och Johan visste att sanningen är sann. Han såg mig bättre än någon annan, han kände inte samma rädsla som dem. Dem som jag inte orkar höra på, se på, för att de lever någon annanstans, där de inte kan förstå. Vi behövde inte ens ansträngningen, förståelsen låg i tomrummet mellan oss och allt avstånd försvann.

Jag är ofta rädd, rädd för saker som inte är farliga, jag förstår att de inte är farliga men jag känner att de är det. När jag ser saker som finns, men inte hör dem, eller inte kan känna dem, det är skrämmande. Det är skrämmande när allt är tyst och stilla, fastän barnen utanför skriker och trädgårdsmästaren krattar rabatterna, men ändå är allt plågsamt stilla. Som en våg utan rörelse Det är skrämmande när allt är mörkt och tyst, fastän både lampan över mitt skrivbord och solen över mitt huvud lyser. Kråkorna kraxar. Fast allt är mörkt och tyst. Det är skrämmande. Som när någon säger en uppenbar lögn, det är bara ord utan innehåll. Vad är ett ord, eller hundra, om de saknar mening. Vad är en mening som saknar ord, bara sårande fraser. Så är det att se på när verkligheten verkar samtidigt som man vet att sakerna som sker där är falska.

Idag fick jag reda på att jag inte kommer att få sitta i mitt fönster, någonsin mer. Jag fick reda på att jag inte kommer att ha ett fönster att sitta i. Det var som att någon önskade min död, så kändes det. Ändå var min förtvivlan uppblandad med en uns lättnad. Men ändå panikslagen, vart skall jag nu ta vägen? Nu när jag inte längre har ett fönster. Jag har aldrig gjort någon illa, stört någon. Jag har kanske fått människor att känna sig illa till mods för att jag är, som jag fått höra minst tjugosjumiljonergångerförmycket, besvärlig. Vad nu det betyder. Men jag har aldrig faktiskt gjort något ont mot någon, men nu blev alla mina värsta tankar om mig själv bekräftade. Med mig kan man göra vad man vill, slänga bort mig. Min blotta existens är besvärande, försvinn. Jag hör inte hemma någonstans, släng ut mig!

Allting blev bekräftat genom dagens händelse. Allt som jag trodde mig veta men som jag aldrig kunde vara säker på. Vad kan man egentligen vara helt säker på? Med mig själv som enda vittne kunde jag aldrig vara säker. Men nu blev allt bekräftat, det var där lättnaden kom in. Jag behövde inte hoppas längre. Bekräftelsen innebar en omedelbar kapitulation inför min syn på världen. Jag kunde inte längre klamra mig fast vid det sköra hoppet om att det fanns någonting bättre för mig. Jag hade gjort allt jag kunnat. Jag hade till och med försökt spela efter de andras regler, jag försökte göra det på rätt sätt. Och först hade mitt agerande uppmuntrats, vilken ambivalent känsla det var. Hur kunde det vara en stor och ärofull sak att våldta sig själv? Samtidigt kände jag ändå ödmjukhet inför denna uppmuntran. Men så kom sveket. Ett svek som på ett sätt varit så självklart i hela mitt liv, men någon hade klappat mig på axeln, gett mig löften och lovord, och jag hade i min desperata önskan faktiskt trott att det skulle ordna sig. Så sveket var dubbelt, jag upplevde att världen hade svikit mig, men det hade jag ju alltid tidigare räknat med. Det värsta sveket var från mig själv. Hur kunde jag sänka garden, hur kunde jag låta mig bedras på detta avskyvärda vis.

Jag har ofta känt, när jag har suttit i mitt fönster och tittat ut, att jag inte riktigt lever i samma värld som de andra, att jag bara är en åskådare. Men idag känner jag mig inte ens som det. Jag kan inte titta ut genom mitt fönster och se på. Jag är inte ens det! Mitt liv är nu mer som en teaterföreställning som aldrig får sättas upp. Jag tillhör en annan rymd nu, där jag inte kan prata, inte höra, inte se, bara veta att jag står utan makt. Bara veta att det inte finns någonting i världen som jag kan göra längre. Jag har aldrig någonsin känt mig så liten som jag gör idag, aldrig någonsin känt att livet varit så här fientligt. Jag är ett träd som faller i en öde skog.

Mitt fönster var tryggt. Men även i trygghet ryms mycket smärta. Jag levde, jag härdade ut. Jag stod ut med världen och med människorna. Jag gick upp, jag gick ut, skötte mina åtaganden. Tiden gick i mitt fönster. Nu vet jag att jag inte kommer få ha mitt fönster kvar och smärtan har aldrig gjort så ont. Hur ska jag kunna finnas utanför dessa ramar, när allt jag gjorde var att krampa kvar innanför dem. Jag stod ut, det är allt! Jag kan riktigt känna hur tomheten maler sönder det sista av mitt sinne och hur hoppet lämnar mig för sista gången. Jag söker inte medlidande, det är någonting annat som driver mig. Kanske är detta bara ett fåfängt försök att uppnå någon slags förståelse för andra som är litet som jag. Eller som Johan! Eller som helt enkelt inte är som du, eller som de allra flesta. Jag önskar att någon kan inse att medicin kan vara som i Astrid Lindgrens Karlsson på taket . Jag önskar att någon kan förstå att vissa inte behöver fylla sina liv med dyra saker och tomma relationer, att de finner större glädje i att fylla sina böcker med sina liv. Jag önskar att någon kunde förstå att trygghet kan vara att alltid skriva med samma penna. Jag önskar bara att någon kunde inse att det finns människor som inte vill ta del av livet på samma sätt som andra. Ni tycker att vi är märkliga eller till och med sjuka. Men det är inte vi som är sjuka, det är världen. Jag önskar bara att någon kanske inser att Karlssons kuckelimuckmedicin är bättre om man bara förstår att någon lider av omgivningsöverkänslighet, eller att ett skrivbord eller ett fönster kanske är bra för någon som bara vill se på.

Jag önskar mig själv ingenting, ni hade inte kunnat göra något för mig. Sekunden fönstret var borta fanns det inte längre och ni hade inte kunnat ge mig det tillbaka, det hade inte varit mitt som det var förr. Jag har suttit tillräckligt länge i oengagerad beredskap medan livet, som kunde ha varit mitt, utspelat sig ovanför mitt huvud.