Och vattenspegeln. Den skimrande vattenspegeln som bryts när magman väller likt rödglödgad vrede över den. In i den.
Som den stinkande massa av evighet som aldrig sett sol
och tystats under vildkommen is.
Min natt och dagen i en och samma andetag.

Väller tsunamilikt bort det döda.
Floder utan slut, utan all den botten som randats i åratal. Stenarnas bältade välde och vansinnet.
Timmarna av hulkande tomhet. Gråtsvullna landskapskinder urgröpta som vore de all jordens hungrade barn.

Det är stillheten. Den vredgades sorgesång över lavatung begynnelse.
Men slutet?
Inneslutet som ägget i hönan.

Eller hönan i ägget som lämnats att kallna.

Dagen har ändå aldrig börjat ljus.
och döden?
Stod brud sin sista blomningstid