Jag promenerar längs stigen och ser att
någon har tappat en vante,
någon har tappat ett hjärta.

Undrar tyst vart allt tog vägen och
vem som släckte alla universums ljus

För jag kan inte se någonting längre.
Jag kan inte känna någonting längre,
hur många glasskärvor jag än äter
till frukost.

Ser istället bara tiden rinna ut,
som sand mellan fingrar.