minns då mig som henne
som föddes faderlös
av moder aldrig kysst
en spökelse på solens baksida
som fäste horisonten runt livet
satte ut mig själv i skogen
med brödsmulor som enda spår
med blicken fäst i tomheten
långt borta
nära
ett sorgebarn
ett sorgens barn
en urkraft dock i levnad
minns då mig som henne som gick till slut
att rädda mitt förstånd
en politisk markering
en protest mot rådande oordnng
kvinnan som var stenen i skon
tärning i suspekt spel
en annan verklighets människa
bland verklighetens folk
minns mig som vare sig halvfull eller halvtom
fulländad
ett egensinnigt stycke liv utan början
till slut
minns att jag stuvade in mig i dagarna
levde mig igenom nätterna
förbrände mig själv
i ett komprimerat värdekrig
i ord och mening
en enaktare utan paus
dimridå
minns mig i tecknen på arket
nedklottrade med blyerts vätt i saliv
täckt av rutig folkhemsduk
ett fotspår i trasmattans ena hörn
bak stugas rödmålade fasad
ett besynnerligt barn
ett frånvänt barn
de dödas dröm
i ett förkolnat paradis
glödande
bar jag alla tider
den av fader aldrig bekräftade
den av moder aldrig kysst
som famnades av skuggorna
ömt
som drog min kropp tätare intill mig
minns mig som det omätbara avståndet
ett ögonblick bort
som vid en sinande bäck
porlande
brann ned till grunden
vid punkten där bortom skylten
här slutar allmän väg
glömskan
minns mig som kvnnan
som samlade mina tankar
klartänkta
de halvtänkta
dem jag ännu inte hunnit börja tänka
var afton sammanflätade
en krans en slinga ett hjärta rött
kvinnan som tände lyktan med den röda lågan
blåste bort