Dina leenden fick alla att glömma sina sorger
Du satt och lekte med dina fingrar och tittade ner i golvet
Men ingen såg att dina ögon dom drogs till mina ensamma drömmar i hörnet
Raderna av gatornas ljus skapar en skugga i ditt liv
Längst gatorna har du sprungit när dina drömmar vill ta ditt liv uti
Flyendes från såna som sa att dom kände dig in och ut
Medans du slet av dig ditt perfekta skal mötte du mig
Tillsammans springandes i nattens mörka tid i en jakt på
Ljusradersterapi

Du viska dina drömmar i hörnet av gatans slut
För att minnas varför du blev som du blev
Du viskar att du inte vågar älska någon längre
Men att jag fick dig att återigen våga le
Rätt underligt hur två så ensamma sorger
Kan träffa varandra så rätt uti
Vi är två missanpassade individer på resan ut
Livets svåra bana får oss att krysta blod
Vardagen gav oss så svåra sorger
Att skrika inte längre gav oss någon frid
Utan den enda tid som gav dig något värdigt liv
Var nätterna med mig i tysthet springandes som i en
Ljusradersterapi

Gatlykterna har aldrig haft ett slut
Det finns tid, viskar du medans jag gråter ut
Livet är slut, det finns ingen luft som går att ta
Snyftar jag medans dina varma händer stryker min kropp
Det är uppseendeväckande hur mycket våra drömmar
Får oss att offra vårat liv
Dina ögon andas sorg bakom dom blåa djupa pupillerna
Två ensamma individer som tappat sitt hopp
Livet gick inte som det var planerat att bli
Du stryker mina sorger medans du gråter i tysthet
Jag hör inget, mina andetag andas för häftigt
Det var detta som kallades kärlek i vår
Ljusradesterapi