Men det gör ont att andas. Tror jag. Eller så är det allt annat som gör ont. Öronen. Det piper och har sig. Jag vet att jag misshandlar mig själv till bristningsgränsen på alla sätt jag kan och inte kan. Ögonen gör också ont.
Det gör ont att titta, se. Inse. Utse. Finnas.
De säger att vi har mindre dopamin i hjärnan, vi med den fula bokstavskombinationen, och därför är vi mer beroende av kickar i vardagen. För att få motivation. Till att orka. Fortsätta. Leta nya kickar nästa dag. Och det stämmer, jag letar dopamin i varenda liten vrå. Något som lyfter upp, förnyar, förändrar. Befriar. Dopamin i rakbladen, alkoholen, kemikalierna, orgasmen. Allt det där som blir till nöjen, beroenden, missbruk, förödelse, död. Impulser och frihet. Tror vi. Men vi dör snabbare än oss själva. Hela tiden.
För vi har mindre dopamin än vår skugga.