Ibland när solen lyckas

lysa genom plasten,


plexiglaset som avskiljer din utandning

från att röra vid min kind



ser jag vad vi borde vara för varandra




det är inte om tio år jag ska ta mig tid

att känna doften av gräset

som nyss är slaget på åkern

som torkas av fläkten på loftet

som älskats utav solen,

och fångat dess ljus i sina knallgröna blad



det är nu som molnen vandrar

över en himmel som aldrig kommer tillbaka

det är nu alla insikter möts i dig och

vi är i fas med varandra


om jag väntar kan det vara försent


om tio år har du hårdnat eller

funnit din lycka utan mig


det finns så mycket känslor i marken,

som vi går på utan att känna


all lycka som alltid omfamnar oss