Varför var det ingen som talade om

att här gäller det att kavla upp ärmarna

och inte vara rädd

att få skit under naglarna?

Varför utrustades jag inte med buffelhud?

Varför ska just jag, mitt liv

vara så eländigt

och outhärdligt

motsträvigt?

Och så kommer någon knastertorr förståsigpåare och låter påskina att jag visst inte är ensam om att ha det eländigt.

Se dig omkring, uppmanar han.

Ditt lidande är blott en västanfläkt i jämförelse med många andras, så ta dig samman nu och sluta älta det förflutna.

Kan han säga, ja. Han som allt gått väl i händerna. Han som bara behöver t i t t a på något för att det ska förvandlas till en guldäggsvärpande höna! Vad vet väl han?

Inte ett förbaskade dugg, säger jag. Inte ett vitten!

Det är bara jag i min egen lilla håla

som vet hur lite eller mycket

jag kan tåla

Så håll för fasen borta tanken

att rädda upp mig ifrån septitanken

Jag är en lidande, en Konstnärssjäl

Och om du älskar mig så minns då väl

att här ska inte räddas någon till att lyckas,

om än förmätet det av dig kan tyckas

att jag vill lida hela vägen ut.

Det är Mitt Val,

Mitt Egenhändiga Beslut!