Det här är vad jag känner.
Allt för mycket, allt för litet.
Det är så fascinerande, hur hela det här livet tar min anda,
samtidigt som jag hyser någon slags intensiv hat-kärlek till den.
Värld! Jag älskar dig! Jord! Jag vill döda dig.
Jag kan inte leva utan dig helt enkelt.
Hur det liv ter sig för mig, ska jag nu berätta.
Vad jag ser, tar in, tolkar, förtär och förälskas av, vill jag
att ni ska veta.
Jag vill kunna berätta för någon som förstår precis, eller som vill förstå.
Som vill. Vill.
Jag vill. Jag vill leva. Jag vill inte dö. Jag vill dö.
Ni vet när man hoppar från trean i badhuset? Känslan av att låta en skrynklig fot
lämna en gammal matta och med skräckblandad förtjusning känna hur marken försvinner och man fångas
av ett dånande sus och man tror att man ska spy upp magen? Så känner jag när jag tänker på döden.
Jag är inte den enda. Jag önskar ni slapp känna så.
Hur är det ens en möjlighet att jag sitter här, ser ner på mina kompakta fingrar som ivrigt snubblar
över svarta tangenter för att säga Dig något. Hur kan du ens, som stilla sitter vid din dator läsa detta.
Du blinkade just. Du blinkade och missade en sekund av syn.
Kanske vann du så mycket mer.

Jag ska inte vara sådan igen, trassla in mig i ett ångestmörker av dödsskräck och längtan. Det känns så oattraktivt
och opersonligt. Som sagt är jag inte ensam.
Fast jag kanske är det.
Jag har så lätt för att stöta bort människor, knuffa bort dom,
låta mitt pansar-skydd skjuta ner dem
tills de är döda och skadade, låta dem lida.
Jag har så lätt att förakta människor. För att lämna dem.
Men det är så mycket svårare att lämna dem.
Att inse att de inte kan rädda mig. Att de inte finns där för mig.
Att de lämnar mig och jag inte dem. Att jag väljs bort. Glöms bort.
Jag känner alltid så, känner du så?
Som att du måste stråla starkt som en energikälla för att bli beundrad och nog uppskattad för att fylla det där
tomma, uppätna hålet?
Kanske är det bara jag.

Jag älskar livet. Jag gör verkligen det.
Jag älskar människorna fastän dem inte känner sig.
Fastän dem inte känner mig.
Än.
Jag vill känna dem. Känna på dem. Känna dem.
Lägga kinden mot deras bröst och känna hur deras blod pumpas varje sekund
ut i deras artärer och höra aortan sucka av vällust.
Ibland, går jag fram till ett träd. Lägger händerna på dess förmultnade bark, låter kåda slicka mina fingrar och myror
bita min hud.
Jag känner en aorta där också, jag känner vener som viskar förtroligt till mig. Jag tror att jag funnit något,
i vattnet, i himlen, i träden, i Dig, i ditt blod, i ditt hjärta.
Som sammanlänkar oss, en kraft som finns i oss alla, som alla djur
lever tillsammans med hela deras liv, ett är så enkelt för dem.
Det är vi människor som blivit både välsignade och förbannade
med ett mäktigare förnuft som får oss att tvivla, ta steg tillbaka och rygga för det som är vårat.
De skakar på huvudet och talar om sanning och verklighet. De vill ha moral och etik och rätt stavning och struktur i samhället.
Inga vildar, Inga galna.
Jag förstår mig inte på er, vill ni inte leva med Mig?
Jag kan visa er saker. Jag kan berätta saker, saker som
egentligen är hemliga - jag har aldrig varit bra på att hålla hemligheter.

Jag ljuger så ofta för er, visste ni det? Ni är så lätta att lura.
Speciellt om man är så bra på att ljuga som jag. Och det är
med fascination jag ser er girigt svälja mina ord, ni slukar dem hela, litar blint på mig, håller fast vid mig. Ni tror att jag kan rädda er.
Jag kan inte. Jag kan rädda mig själv och jag kan få Dig, Dig och Dig att vilja rädda er själva. Jag kan aldrig göra det åt er.
Om jag kunde, skulle jag bära hela världens bördor, gråta er tårar och ta era slag.
Jag har levt med bleknade blåmärken förut.
Men denna gång, är det så, att jag råkar veta, att ni måste ta slag för att kunna slå tillbaka. Ni måste gråta för att le.
Det är löjligt. Det är vad alla gamla skäggiga gubbar försökt säga till er (ursäkta mig Goethe, Hemingway, Steinbeck, jag är er evigt trogen)
och nu försöker även jag, för ibland tvivlar jag på om något gått fel och ert givna förnuft faktiskt är ren idioti.
Varför, kära Ni, går ni stegen baklänges? Varför slåss ni fortfarande över gudar och politik? Varför låter ni gamla gubbar styra era liv?
Denna värld har blivit så miserabelt feg. Alla är rädda. Alla gömmer sig. De vill inte förknippas med brinnande ord. Ord som brinner,
som lyser upp era ansikten.
Kommunist, liberal, feminist, vegan. Jag är inget.
Jag bryr mig inte. Bry. Du ska dö. Bryr du dig nu då?
Tala med träd, lek med skogar, försök att inte förakta människor så som jag gör. Det kanske bara är jag som blir besviken, men om
du försöker så lovar jag dig att verkligen försöka jag med. Jag vill försöka.
För din skull och för min skull.

Jag ser hur du vill tränga in i mig, med din stora svullnad tas över av djuriska begär och smeka min hud. Jag ser hur människor ser på mig,
med dimmiga blickar, fuktade läppar. Redo. De glömmer till och med vem jag är bara jag ger en blick, ett andetag - ett löfte.
Ni är så skrattretande lätta ibland. Jag ser hur ni direkt förförs och förgörs av allt någon kan utstråla. Det sorgligaste är att den chansen
ni fick till att uppleva kärlek i den renaste akten, vänder ni till girighet och lusta. Det är synd.
Vet ni varför man älskar? För att man vill. För att båda vill. Vi fick förnuft, vi måste inte vara djur. Vi är skapta för att älska. Är det inte vackert?
Jag ser hur era ögon tindrar när jag talar om detta, låt det ta tiden det behöver. Delarna av dig själv kommer först när du lever i fred och frid
med dig själv, eller när du mest behöver det.

Varför andas du så tyst? Varför viskar dina ord?
Varför gör du saker du inte vill? Vem försöker du vara?
Jag vill inte vara dig.
Jag vill andas med min själ och mitt sinne, smaka på olika ord och röster, kanske även läppar.
Är du redo? För nu kommer det. Det stora, mäktiga, förunderliga.
Det du inte vet hur du ska hantera men alltid kommer att ha. Du känner det. Du smakar det. Du ser det. Du hör det. Du... du andas det.
Andas. Ta in det. Slut det i din kropp tills du aldrig kommer att förneka vad du är född att göra. Gråt mina tårar, skråla min sånger, falskt,
skratta min humor, ta i min kropp.
Jag vill ha Dig. Jag vill ha oss. Tillsammans förevigt i detta grandiosa universum där planeter svävar
förbi och solar dansar sina himlakroppar över ditt ansikte.
Du är född till det, ur allmoderns sköte in i hennes hjärta.
Du får kalla det vad du vill.
Jag vet bara en sak; du är vild i hjärtat.