Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
...hur kom det sig att jag trodde du bar mig i skogen,-kanske döden inte tycker om granar.......


Till Anna






Du var kärleken
som satt vid min säng

med dina fingrar flätade du in mitt liv i din värme


min lågas svaga sken
gav jag dig att bära och
du bar du starka
kärleksfulla människa


du bar mig i den skoglösa skogen
jag hörde din röst och när jag kunde se
såg jag rader av nyplanterade granar


andas viskade du och varje vårgrönt barr
blev ett livgivande andetag


tiden fanns inte
men du som är kärleken fanns och du räddade mitt liv




Fri vers av Bim
Läst 1017 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2010-04-30 03:18



Bookmark and Share


  Kim
Mycket tänkvärt!
2010-06-01

  Carola Zettergren
Oj, oj..in i den skoglösa skogen... detta kommer så nära, mycket berörande, kärleksfullt vackert!
2010-05-08

  Susie Blomqvist Simu (poetry in motion) VIP
Mycket vackra rader. Full av kärlek. =)
2010-04-30

  Cadena
En underbar dikt - med en både innerlig och intensiv ton. Tycker om bilden av hur jaget blir buret bland nyplanterade granar som blandas med och flätas in i "verkligheten" precis som jagets liv har flätats in i Annas värme... Den flyter in så naturligt och uttrycker mycket. Du skriver väldigt fint Bim.
2010-04-30
  > Nästa text
< Föregående

Bim