Meskalin i mina vener
vittnar om städer där jag vandrat
sängar där jag legat
ord jag sagt men inte menat
Sprutor som avfyrats som pistoler

Mina synder är bara sand i Guds timglas

Jag hade en vän en gång
Hon dansade i melankoli till rödhakarnas sång

Vi skrev en elegi till jorden och bad om ursäkt för att vi tagit livet för givet
Vi blåste stormhattar längs med tågspåren och kastade drömmar längs med Ny Havns kanal

Men nu kan jag skilja krutstänk ifrån cigarettrök

Jag tror det var som att någon ställt ett maskingevär framför oss
och kulorna som slog mot bröstkorgen blev till hjärtslag
Blodet blev till mossa runt hjärtstammen

Hon doftade liv
Jag vet inte hur liv doftar
men jag tror det doftar som henne

Och sängar där jag legat
trappor där jag brytits
broar jag korsat
fönsterbleck där jag gråtit
håller alla en liten del av mig

Min yttersta strof

Min sista sträng
som toppen av mitt bröst

Mitt grenverk av blodådror lyser i mina egna ögon
Jag har nog aldrig känt
Aldrig riktigt levt

För inte kan man leva utan att känna

Inte kan man dö utan att ha levt

Så när odalsmannen kommer för att hämta mig
på den daggstänkta åkern
I solens första glimtar
I en rosenkantad morgon
Skall mitt sista andetag få bli mitt liv
och befrielsen skall kännas
ända in i märgen
ända in i själen

och jag skall dö i frihet
utan ånger
för de synder jag begått