Träden står i täta klungor som för att vakta på oinbjudna besökare. Någonstans i snåren slingrar sig en stig, upptrampad av osynliga små väsen. Stigen är svår att upptäcka för ovetande ögon men den som vet kan beträda förbjudna områden. Dagen är kort och mörkret sänker sig snart över trollskogsland och natten tar vid. Tystnaden blir nattens följeslagare för i detta land härskar tomheten. Tomheten som slukar allt liv och sätter förbannelser över allt som kan tänkas vilja leva. Här vågar inte ens minsta småkryp göra sig hörd i nattens mörker. Vinden som prasslar i löven gör ett försök att trotsa ordningen men kvävs snabbt i sin linda. Det blir alldeles stilla och tyst. Ordningen är återställd. Men det finns ett litet troll som fått sig berättat om en livfull plats med stoj och glam. Om han bara tar sig in bland träden och hittar stigen så kan han ta sig dit. Det är inte lätt för träden har slagit vakt. Till sin hjälp har de tystnaden. Minsta rörelse skulle genast avslöjas och träden skulle sluta sig samman än tätare om stigen. Det lilla trollet han hade funderat länge och väl på hur han skulle gå tillväga för att lura träden att öppna upp lite. Det var en svår fråga att grunna på. Han ville ju så gärna hitta stigen och platsen där det verkade vara så roligt att vara. Så en dag när gryningen kom och han just var på väg att lägga sig så mindes han vad hans gamla mormor berättat om midnattssolslandet. Landet som aldrig hade mörkernatt. Solen. Nu kom han på det. Han skulle be solen om hjälp. Om solen kunde lysa lite längre om dagarna kanske humlor och småkryp kunde tänka sig att stanna till en stund bland träden. Kanske det inte skulle vara helt omöjligt att locka fåglarna att sjunga och kvittra. Om så skulle ske trodde han nog att träden också skulle bli på bättre humör och öppna upp lite. Då kunde han passa på att smita in ibland snåren och leta efter stigen. Det var värt ett försök och nästa gång den korta dagen skulle övergå i mörker så skyndade han sig att be det snällast han kunde till solen om hjälp - Snälla sol. Kan du inte stanna här hela natten och blidka träden så jag kan försöka finna stigen till det underbara stället där de dansar och sjunger och har roligt. Jag har drömt om det så länge när jag gått här och haft tråkigt i mörkret och tystnaden. Solen, som tyckte om att lysa upp livet för alla varelser, kunde inte stå emot trollets bön. Han tog upp kampen mot mörkret och vann. Han ställde sig högt upp på himlen och strålade och sken för allt vad han kunde. I nästa ögonblick så anlände humlor och småkryp och fåglarna började kvittra så vackert. Träden som stod dystra och allvarsamma blev alldeles hänförda och glömde bort att vaka över stigen. De var fullt upptagna med att vända trädkronorna mot solen. Då passade det lilla trollet på att rusa in mellan träden och ut på stigen som nu flödade av solljus.  Men se det borde han inte ha gjort för som alla vet så spricker trollen i dagsljus.