Jag står i ingången intill kyrksalen
Möts av en stril ström av människor
på ingång fylla kyrkbänkar till antalen
Ingen ser mig, varken mina bröder eller mor.

Kyrkans klockor ljuder klart över omnejden.
Tid för sorg, tid för acceptans, tid för kval.
Nu är det tid att göra upp med sin inre fejd.
Sätter mig längst bak, bildar ett gap i min kyrksal

När alla satt sig, och klockorna klämtat klart
Ställer jag mig vid min grav, för hålla mitt begravningsstal
Plötsligt fylls salen, med bortgångna själar, ofattbart.
Inser när jag börjar tala, att åhörarskaran är total.

- "Jag hade inget val, att leva och sakta men säkert förtvina,
eller ta överdosen och slippa varje dags ständiga pina.
Förstår att det löste inget, och jag lämnade ett tomrum stort.
Spegeln, förvred mitt ansikte, och som hjärtat skulle hoppa ut, Hur kunde jag det genomleva?
kunde jag leva och njuta av livet, skulle jag utan tvekan fortsätta leva."

Nickande från mina bortgångna släktingar och vänner.
Mina bröder och mor blev avbrutna i sitt inbegripna samtal,
när prästen började sitt tal; -"Kristian var ett lån vi alltid minns, ni som alla Kristian känner..."
Kände hur himlen öppnades och jag lyftes upp ur denna kyrksal,
sveptes upp med tårfyllda ögon, ånger och sorg över mitt val.

Skriven 2010-05-09 | Kristian Lind © 1999-2010