En annan dag som det regnar och klockan är hoppsan du missade precis bussen. Håret klibbar som halvsmälta kolasnören mot kinderna och byxorna sitter fel inte alls så där som i morse men du måste ha kaffe och kaféet är torrt och kaféet är billigt. Inuti skallen kaospiper det bara av inget viktigt sådär utan bara allt på samma gång. Du drippdroppklafsar fram mot disken och woooh watch out du krockar med en stjärna, aj, turbulens! TUT TUT! Svart hår och glitterögon och dendrochiloidesleende är alldeles för mycket för en hjärna att processa, hon äter dig hel, slukar dina tankar.

"En kaffe tack", säger du och tänker att ja det är ju bra att tungan minns vad du vill i alla fall. Men tungan vill något annat. Vill smaka på henne vill känna hennes salta doft överallt. Kaffekoppen bränner dig på fingrarna. Hon är en manet nej en magnet, hihi, du skrattar åt dig själv. För du är så patetisk.

Hela bussresan hem har du fjärilar i magen, de är egentligen inte dina, är bara där för att jävlas med dig och dina näthinnor som fortfarande är kvar mittemot det där leendet. Ellen, Linnea, Ellen, Linnea, påminner du dig själv. Så idiotiskt. Och onödigt. Inte igen.

Och händerna bränns fortfarande. Det är slut på kaffet nu du knögglar ihop pappersmuggen och inser att svart bläck är värsta bästa uppfinningen. För på undersidan av den skrynkliga kartongmuggen hittar du hennes telefonnummer som hon visst skrev bara till dig.