Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Stryptag


jag kvävs
sekundvis




tystnaden skriker i mitt huvud
jag krossar pannan mot väggen


hårt blod forsar genom venerna
vakuumet håller mig hög




jag kvävs
minutvis




ögonen analyserar
bilderna på näthinnan har fastnat i tiden


jag hör hur allt rasar samman
inget går att rädda längre




jag kvävs
sakta men inte fort nog





Fri vers av AnnaMy
Läst 392 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2010-05-17 19:12



Bookmark and Share

    ej medlem längre
Klaustrofobisk känsla i den här texten, som om diktjaget vore instängt i ett rum med gamla minnen där syret gradvis tar slut. Livet tar stryptag, tystnaden skriker och man dunkar huvudet i väggen igen och igen och igen och hoppas på att plågan snart är över. Men bilderna finns kvar, och i rymden kan ingen höra en skrika. Allt rasar samman och det enda man kan leva på är själva vakuumet. Allt annat är förbi och det enda hoppet är att det så småningom genom en utdragen process Tar Slut. Det finns en uppgivenhet här. Någon slags längtan att det mörka så småningom ska nå en Ände.
2010-05-22

  Hans Christian
Stark o berörande, med ett superbra slut.
2010-05-17
  > Nästa text
< Föregående

AnnaMy
AnnaMy