Jag frågade en vän för ett tag sedan vilket djur han skulle förknippa med mig.

-Kameleont! kom svaret utan nämvärd tvekan.

Jag blev mycket förtjust, för jag kände att han hade träffat precis rätt.

Kameleont. Jag smakade på det, såg ödlan för min inre syn, såg hur den ändrade färg efter omgivningen, allt för att inte synas.

Mitt kamouflage drar ofta blicken till sig, men det är ändå ett sätt att gömma mig. För under den tillfälliga utstyrseln döljer sig en föränderlig personlighet, som man inte så lätt får syn på under glittret.

Känner mig lite som Nana:"...du dansar och skrattar, överallt sjungande kärlekens pris. Nana, Nana, att männen ej fattar, ljuv är din kärlek, men hjärtat är is. Och kyssar och smek, allt leder till svek och till tårar och ånger, en hänsynslös lek. Den eld som du bär inom dig, den är ingen flamma som värmer, den bara förtär...."

Men vad kan jag väl göra? Bör jag klandra mig själv? Vem klandrar väl kameleonten för att den förändrar sig, att den inte "håller färgen"? Varför skulle mitt beteende vara sämre eller mera klandervärt än ödlans?

Om en kamel får ont, e han ond då? Om kamelen sitter ihop med sitt onda, blir han då en kamel-e-ont?