Vassa regndroppar piskar ner över det gråa havet
Längst ute på bryggan står en lång och smalväxt man i trettiårsåldern
Hans blonda hår är redan genomblött av regnet, och stora, tunga droppar rinner sakta nerför hans panna
Där de samlas upp en stund för att vila i de tjocka ögonbrynen
Så vått, så kallt

Starka vindpustar blåser kring honom
Havet fräser och lyfter upp vitt skum på sina vita vågtoppar
Precis som den vackra majdagen för tjugofem år sedan
När han och föräldrarna satte sig i båten för att segla ut en stund
Ute på havet förbyttes det vackra vädret snabbt på ett ögonblick

Båten kantrade och det fräsande havet drog ner mamma och pappa
Det djävulska havet behöll dem båda
Endast honom vill inte havet ha, han lämnades kvar att ligga på ytan och guppa runt i sin lilla orange flytväst
Vattnet var kallt och vasst mot honom
Han hade varit rädd och ropat efter mamma och pappa

Alla sade att han hade haft tur som överlevt
Det tyckte inte han
Olycksfågeln

Drygt tjugo år senare lekte hans lilla flicka på stranden, ute på stenen vid djupvattnet dit hon inte fick gå
Genom fönstret uppe från stugan, hann han se hennes röda kjol när vattnet svepte ner henne
Det djävulska, förhatliga vattnet

Han sprang genom det illvilliga, hånfulla vattnet
Simmade och sökte efter sin flicka
Tillslut hittade han henne
Vit, uppsvullen och livlös låg hon i hans armar
Havet skrattade fräsande

Regnet ute på bryggan står tätt
Den blonde mannen känner sig som ett med det vassa regnet och de brusande vågorna
"Olycksfågeln", hånar vattnet honom retfullt och illasinnat. "Du vågar inte"

Han lyfter upp den tunga stenen som ligger bredvid honom ute på bryggkanten
Håller den tätt intill sig, och ser att repet är ordentligt fastknutet runt stenkroppen
Den andra ändan av det korta repet har han virat stadigt runt sin midja
"Du vågar inte" fräser havet segervisst. "Du är bara en patetisk olycksfågel, dina föräldrar och din lilla dotter tillhör mig nu. För alltid! Olycksfågel kommer du för evigt att förbli"

Med vidöppna ögon sluter han stenen tätt intill sitt bröst
Tar bara ett enda kort steg ut från bryggkanten, och livet som olycksfågel är över

"Välkommen", fräser det skummande havet