Av glas vars splitter
trängde in
i varje stadsdel, varje cell
vi slutade att leva
de vi var ämnade att bli
vi fick aldrig acceptera
vilken kristall
som skulle vara vi

genomskinliga och kalla
av glas är våra liv
kanske en illusion
kanske bara is
man ser igenom, aldrig in
bland kärnor, hjärtan
mekanik
alarmklockan
brist på tid
gråa massor blandas in
bland varje individ
kristallblåa ögon

är detta vi?

som borde brinna
leva fri
men bygger glas av tårar
och låser in
kristall och is
är inte vi

vi var ämnade att brinna
brinn, staden, brinn!