En explosion. Hela världen sprängs i bitar. Det är vad jag väntar på, hela luften darrar av laddad förväntan inför vad som ska ske. Men månen hänger stilla i natten. Skuggor, skuggor, månskensskuggor. Jag följer dem, förföljer dem, finner dem. Gömmer mig, håller andan, syret är ändå slut. Allt är stilla, lugnet före stormen, håller andan. Håller för öronen, blundar, vill inte höra, inte se. Huvudet ner i den fuktiga mossan, vågar andas lite jord, emellanåt, ibland, då och då. Bara lite. Träd, träd, fuktig jord, mossa, grenar, löv, träd. Jag andas skogen, jag är en del av skogen. Trädtopparna skyddar mig, rötterna bär mig. Tryckande luft, tryckande huvudvärk. Jag önskar plötsligt att jag var ett barr, ett litet barr bland tusen andra barr på marken. Lätt så lätt, och liten, men aldrig ensam. Jag vill begrava mig i mossan, stjärnorna vill mig ont, jag som bara finns och knappt ens det. Jag som är lika osynlig som månskuggorna när månen går i moln, lika obefintlig och flyktig. Hela världen ska sprängas i bitar, det vet jag. Det vet skogen, träden, mossan på marken. Det vet löven, grenarna och alla de små barren. De viskar stilla att tiden är inne, att ingen överlever, att allt ska dö. Jag önskar att jag hade deras mod, deras lugn och beslutsamma likgiltighet, men adrenalinet vill inte sluta sprida sig i min kropp, rädslan kryper ut i varje skrymsle, i varje cell, sprider sig som ett gift genom mitt blod. Tårarna är slut för länge sedan, mina ögon är torra och svider, munnen likaså. Hjärtat slår alldeles för fort, som att det försökte fly, men hölls fången inne i min bröstkorg. Jag vill bo under trädens rötter, låta dem omfamna mig, lugna mig, vagga mig till ro. Jag vill krypa ner långt under marken, sova bort tiden likt ett djur i ide, låta skogen skydda mig, värma mig. Den fuktiga mossan mot ansiktet, mot hela min kropp, är det enda som håller mig vid liv, som håller paniken under kontroll. Min enda fasta punkt på jorden är denna mossa vid detta träd i denna månskugga. Vinden viner i trädtopparna, halvvägs upp till stjärnorna. Den tysta, fuktiga skogsnatten omsluter mig. Låt det vara såhär, tänker jag. Hela värden kan explodera, sprängas i bitar, men snälla, just här, låt bli, låt oss vara en del av natten, låt mig vara en del av skogen, en del av mossan. Låt mig vara en månskugga när månen går i moln. Låt det bara vara såhär.