Där står hon.


Ensam utan namn, utan allt det där som fyller en människa med andras glädje och utan något annat än ett pass och tio tusen på kontot.

Flygplatsen är densamma som för två år sedan. Passkontrollen lika omöjligt trång.
Som ett nålsöga.


Men den här gången gäller det livet.


Papperen från konsulatet, visastämpeln, returbiljetterna och antagningsbeviset från det stora universitetet.

Hon själv på ett fotografi med ett namn hon inte valt.

Mannen innanför glasluckan frågar myndigt om vad hon tänkt göra i landet. Om hon har försäkringarna klara och

...
Sedan släpper han in henne.
Tio steg. Eller kanske tolv. Gränsen passerad och väskorna redo för kontrollbordet.
 Två stora resväskor fyllda med allt det som inte gick att lämna.

Eller.

Det fanns sådant som inte gick att lämna som ändå blev kvar.

Och katten.

Tolv timmar senare står väskorna på golvet i hennes nya liv. Sängen till höger är obäddad.

Och hon - som är jag - vet, att tröttheten blir värre i morgon. Så väskorna får bli kvar medan solen skiner över mitt - hennes - huvud på den gata där man hittar butiken som säljer lådorna med sängkläder, handdukar, frukostset och skrivbordsuppsättningar. På återvägen hittar jag en liten kinarestaurang med hämtmat.

Nästa dag tror jag att jag vet, att jag är hon. Men glömmer svara på tilltal och tänker, att min nya rumskompis förmodligen tror att jag är halvdöv.

Vi ska plugga ett ämne tillsammans.
Mitt bästa
Och jag hoppas hon kan bli vän med den som numera är jag.

Jag som flydde ett liv.
 Hon som flydde ett liv.
 En dag kanske det går att säga jag.
Och känna det.



Att vara på flykt utan att gömma sig mer än bakom en ny identitet och en adress i en annan världsdel har sina sidor.


Det där med att glömma allt gammalt.
Att inte ha en familj.

Att vara ensam i världen. Och att inte få höra sitt namn.

Hon.
Jag.


Ett annat namn. En annan historia.
Och ett raderat liv.


I den stora universitetsstaden lever man ett annat liv.

Där springer människor med böcker hopfästa med ett spännband.
Andra sitter sömnigt under enorma träd och ser ut som dom läser.
Kanske gör folk det. Läser under träd.


Jo, det är nog så. Man läser under träd, på caféer, i bilköer, i sängen och vid sitt studiebord i den enorma läsesalen. 
Sen pratar man om livet.

Jag pratar om mitt liv.
Det jag inte känner till.
Vem är jag.
Hon?


Jo... jag har en familj. Hade en.

Nej de finns inte mer.

Döda?

På något sätt döda.

Hon som är jag måste döda dem. Måla deras porträtt i ord som vore de minnen av något som fanns. En gång. Då.

Och jag talar mig ett jag

Blir till.



Det är skrämmande enkelt att bli någon annan i andras ögon. Att bli tilltalad med ord från en verklighet som blivit till i en annans hjärna. Omtyckt för att man delat med sig av sitt liv.

En lögn?

Och jag tvingas inse, att allt jag är, från och med nu, är lögn.

Eller är det?

Vad är en människa? Är hon det andra ser eller är hon det hon själv har sett?

Vem är jag?

Förvirringen och skulden.

Allt det där som gör oss öppna och kärleksfulla. Jag vet inte längre vad det är.
Varken vad som är sant eller vad som är kärlek.


Jag läser mina kurser. Begraver mig i främmande språklighet och drömmer på mitt nya modersmål.

Jag är hon. Hon är jag. Och vi kan bli något stort tillsammans.
Det där som kallas att vara människa.

En någon.

Och tiden går. Dagar och månader. Betyg och terminer.

Och människor vet att berätta vem jag är. Hon som läser och går ut som trea på sin kurs. Och blir funnen av en varsam man med vackra ögon och tryggad framtid. En som kan ge sitt efternamn till en någon som saknar ett eget.


Han friar

Hon svarar

och jag gifter mig med honom som gör mig till sin fru.
Det är enkelt. Och hon älskar honom.

Men jag?


Så kommer ett meddelande från en instans som vet allt.

Man vet att berätta, att något har förändrats. Jag kan korsa gränsen. Jag kan bli jag. Eller hon kan bli jag. Eller.

Att vara någons fru.

Och han vet inget annat namn än hennes.

Det är då jag krossar all min självkänsla och stänger in det jag ville kalla för empatisk förmåga och respekt för andras liv.
Det är då jag flyr.

Jag själv flyr för mitt liv.


För att bli jag utan hennes namn.

När jag landar på Arlanda förstår jag, att jag förlorat allt jag uppnått.

Att allt jag är har gått förlorat.

Än en gång.

Och att mitt eget namn inte längre betyder det det gjorde när jag lämnade det.

När jag passerar gränsen visar jag mitt pass. Hennes pass, för sista gången. Hennes liv är slut.

Och mannen hon lämnade utan ett ord måste leva med att hon aldrig återvänder.


Är hon död?

Jag hoppas för hans skull, att hon är det. Och att han har fått äktenskapet upplöst.


Borde jag veta?

Ja kanske borde jag veta.