Varken jag eller hunden förstod riktigt vad som hände. Vi satt framför teven när ett blått ljus drogs ner likt en gardin av spjälor i vardagsrummet. Det flimrade ett antal gånger innan färgövergången gled ut över våra ögon och lyckades göra sig hemma i det nya rummet.

När allt stod still verkade det som om vi förflyttats ut på en äng. Mina ögon som reagerat starkt på solen lyckades nu ta del av omgivningen. Om jag fick beskriva det som något bekant skulle bilden bli en slutscen ur en westernfilm. Ett grönlandskap med snåriga buskar som sporadisk placerats ut. Jag tyckte mig skymta avlägsna kullar men kunde inte utskilja huruvida det var berg eller upphöjningar skapade av horisonten.
Jag slängdes upp. Under mig fanns en lugn och stadig mark som rörde sig framåt i takt med hästens jagade. Målningen bar mig. Himlen var blå och gräset grönt som ädelsten.

Huruvida detta var en dröm, en film eller en hallucination skapat av tevattnet jag lämnat kokande på spisen, vet jag ej. Men jag minns känslan av en iscensättning - att locka mig iväg; hästens gnägg, hundens skall och det skarpa flimrande ljuset när vi försvann bort i bilden.