Jag fyller glaset till hälften. Tar en klunk. Mina väggar är tapetserade i ångest och det är läskigt hur rummet krymper som i en Indiana Jones film. Jag blir bara mindre och mindre i den värld som bara verkar växa. Jag har länge velat försvinna och när jag sitter och läser om en bilolycka medan jag surplar i mig sprit som om det var vilken läskedryck som helst tänker jag att det egentligen var meningen jag skulle varit med istället. Jag har ju alltid vetat det, att jag kommer dö ung. Hade jag haft mod hade jag förmodligen försvunnit redan nu ikväll. Ingen skulle sakna för ingen skulle minnas vem flickan var. Hur hon såg ut. Hur hon alltid log trots att hon visste att tårarna smakade bättre. Jag skulle inte bli ihågkommen för jag är inte en person man lägger på minnet. En som blir ett med tusen ansikten. Jag har lärt mig leva med det, jag har blivit ett med det hörn ni målat in mig i. Jag stod sällan för vad jag faktiskt tyckte trots att jag intalat mig själv att det är en av de viktigaste sakerna. Att stå upp för sig själv. Att våga låta ens åsikter ta plats, men jag var så dubbelmoralisk att man skulle kunna tro jag var schizofren. Det är bara 1 ½ mun kvar i glaset och jag sveper det på microvågs-sekund och sen gapar glaset tomt och kollar på mig. Jag fyller glaset återigen.

En, två, tre klunkar senare är smärta ett ord som inte existerar för mig längre. Jag överlever allt nu, efter allt som hänt är jag som den hjälten som aldrig dör i en 40-tals film. Det kan inte bli värre än vad det redan är tänker jag och klyschan slår mig i ansiktet i takt med att molnen lastar av lite regn. Jag stirrar på glaset. Glaset stirrar tillbaka. Jag fortsätter med tre, fyra glas tillslut blir siffran så hög att jag inte har fingrar nog att ha koll på hur mycket jag druckit. När flaskan är halv-full/halv-tom, kör jag botten upp och medan blodet långsamt blir förgiftat slår det mig

alkoholen är min enda flykt till en värld där jag påminns om varför jag fortfarande existerar.