Jag tog en vända ner mot botten, tanken slog mig att har man sett värre ting kanske, så kanske inte detta kan få mig att bli nervös.
Fel, hjärtat slog och du log.
Ett djupt andetag och jag kopplade bort de nervösa fjärilarna som gjorde sig påminda vid varje andetag.
Du såg på mig förvirrad och fick inte ihop tankarna riktigt, det slog mig att det kanske bara var jag som var färdig med saken och kunde hoppa över de små hinder av påhittade(?) problem.

Jag gjorde dig obekväm, du ville inte ha mig där, ville att jag skulle sluta prata och hoppa ur dina timmar av ensamhet som du behöver ibland; som vi alla behöver ibland. Jag brydde mig inte om det, såg framför mig den del av mig som jag har funnit och sa till mig själv: "-det får inte vara såhär längre."

Varför kan vi inte prata? Varför blir det alltid stelt? Jag ser att du är obekväm med mig och det gör mig obekväm, varför? Vad har jag gjort?

Med dessa ord ställer jag dig frågan:
Är vår vänskap värd att finnas? Kan du som jag har gjort hoppa över obekvämheten och faktiskt försöka få den att fungera? Jag vill aldrig mer känna mig obekväm i ditt sällskap, gör vi de kanske det inte är meningen att just du och jag ska vara vänner...
Man kan inte tvinga fram nånting det har jag lärt mig, jag försökte närma mig idag är du villig att göra detsamma?