det hände igen
och jag som hade
lovat
mig själv
att aldrig mera

aldrig mera
skulle jag öppna
mitt hjärta
för dig
det gör så ont
varje gång du
smäller igen det
med all din kraft

det var bäst
så länge jag
lät bli att känna
jag kunde kanske
ha glömt dig
om jag bara haft
karaktär och
stolthet nog

men det var det
enda jag lämnade
famlade återigen
i min blinda kärlek
åt alla håll
utom ditt
som jag inte
kunde finna

du visste hur
du skulle göra
för att det skulle
göra ondast
möjligt

och du gjorde
det

med vilje

jag känner ibland
ånger
för vad jag har
sagt och gjort
men aldrig
skulle jag

såra dig

med vilje

jag vet att du
inte är bra
för mig

jag har det
ganska bra
ensam,

eller är man
ensam
med en stalker
som gärna
sällskapar...

du tycks vara
kallare än is
och jag fryser blott
av tanken på
dina tankar
om mig

och egentligen
skulle jag ju inte
älska dig
då jag inte
riktigt
känner dig

inte mer än du
sagt

kryptiska meningar
passion
total likgiltighet
öppenhet
sorg
mjukhet
värme
kyla återigen

vem är du
som har en sådan
makt
över mitt
liv
känsloliv

vill du verkligen
detta

jag undrar
för den man
jag trodde att
du var
han borde finnas
kvar
någonstans
under alla lager
av pansar stål
is...

du finns väl...

eller så....