Jag har ingen känsel kvar i händerna och
själen är mest inställd på ren överlevnad.

Så jag har slutat tänka. Istället blundar jag.
För bortom alla urgröpta ord är minnet så
tydligt och detaljerat att ryggraden fryser
till is när tankarna går vilse.

Jag vet ju att det finns en mening med allt.
Också med det här. Men jag har bara inte
lyckats komma på vad. Än.