Det hade gått två dygn utan sömn. Tankarna malde och känslorna var intensiva. Min puls skenade och jag kunde inte klara av alla stimuli - ljud, rörelser, mönster. När Gessle sjöng "här kommer alla känslorna på en och samma gång" undrar jag om han förstod vidden av det för känsliga individer.

Nåväl, jag åkte till psyket. Väntrummet var sterilt, rökrummet liknade mest ett ghetto. Flera cigaretter blev det under den långa väntan innan jag fick träffa en doktor. Hon ställde frågan som jag avskyr, den som doktorer alltid frågar "Hur mår du?" Det är väl ganska uppenbart att jag inte mår bra eftersom jag tagit mig dit. Bisarrt nog misstänker jag att hon i sin läkarrock mår sämre än mig, men det har hon inte kontakt med.

Jag hade tur nog att få ett eget rum. Visserligen kunde jag inte låsa dörren, men det fanns åtminstone inget fönster i den som förbipasserande skötare och patienter kunde glo in genom. Den gula filten som ska föreställa ett täcke hör inte hemma i ett land som detta. Varför inte bolltäcken, eller iallafall normala täcken istället för en ynklig, noppig pläd? Kudden kändes som sammanpressat tidningspapper och jag behövde sova. Jag kom in mitt på dagen och kände att det viktigaste var att jag fick sova. Jag fick inte sova förrän det blev sen kväll. Jag vandrade i korridorerna, satt på en 35-kronors vit plaststol (ja, du vet vilka jag menar) på den gallerförsedda rökbalkongen. Först var jag väldigt röksugen, men såg att det satt ett gäng därute. Jag tvekade. Länge. Sedan gick jag ut och min hand darrade när jag tände cigaretten. En rödhårig, väldigt sminkad tjej sa med ett sympatiskt leende "Så där känns det för mig också när jag har ångest, kom och sätt dig!" Så där satt vi, jag och den rödhåriga bipolära kvinnan, blondinen med ärr, brunetten med... ja, jag vet faktiskt inte vad hennes problem var. Ibland kom en något äldre man ut på balkongen. Han rökte inte, satte sig en bit bort och läste Svenska dagbladet. Det fanns en rökfri balkong också och han hejade bara, pratade inte med oss, ändå valde han denna balkong.

Efter några dagar stötte vi på varann i korridoren och han sa att vi visst inte hade hälsat, sträckte ut sin hand och vi presenterade oss för varann. Efter det fann vi successivt varann. Det började med några få ord då och då, att vi låg i en varsin soffa och kollade på TV. Vi började lägga ett pussel ihop och jag höjde ögonbrynen över hans sätt att sortera bitarna. Jag kände hur jag började bli lite mer jag igen och skämtade med honom med sexuella undertoner. Han tittade på mig med sina klarblå ögon över glasögonen med ett ohörbart hmmmm-ljud varpå jag började gapskratta. Det blev en lek. Så när han sa att han skulle duscha sa jag " Vilken bra idé - jag följer med!" Och då gav han mig den där blicken igen, fast utan glasögon.

Skötarna... jag vet inte vad de fyllde för funktion. Iallafall var det ingen av dem som fyllde någon funktion för mig. En dag var jag väldigt ledsen, massiv, gnagande sorg med gråten bubblande inom mig. Jag vände mig till en skötare och responsen var något fånigt, tamt "ja, det är jobbigt ibland, mmm (duttande på axeln), men det kanske är något bra på TV?" Jag vandrade vidare i korridoren och såg dessa välbekanta blå ögon. Han rynkade pannan och frågade vad det var och då började jag gråta hejdlöst. Han tog min hand och sa "Kom". Sedan skrev han upp oss på listan att vi skulle gå ut och att vi skulle vara tillbaks om en timme. Jag sjönk ner på bänken utanför. Solen sken, vinden var sommarvarm och blommorna var som junivackrast. Han satte sig på huk framför mig. Varje gång jag tystnade eller vek blicken åt sidan så pushade han mig på ett varmt sätt att vara med honom istället för att stänga honom ute.

Vi byggde vidare på vårt pussel. Han var vida överlägsen mig i form och färg. Faktum är att han gjorde det mesta, även om han sov halva dagarna. På kvällarna satt jag med mitt kaffe och cigg på balkongen och han höll mig sällskap med sitt te och sina kakor.

Så blev det midsommar. Det skulle vara något sorts midsommarfirande i den intilliggande parken och vi gick dit. Det var något av det mest bisarra jag upplevt. Ett tälttak var uppsänt med långa pinnar, en valp tultade runt med en ihärdigt viftande svans, ett tjugotal människor varav många bar spår av sorg, ett par killar sjöng huvudsakligen gamla Beatles-låtar, en övervintrad hippie dansade runt helt själv på gräset och regnet började droppa, droppandet eskalerade och vi satt på kanten. Han vinklade upp bordet så vi kunde sitta kvar utan att bli alltför blöta. Vi ville stanna i den här surrealismen en stund.

Efter en permission några veckor senare skulle jag skrivas ut. Jag ville säga hejdå till honom och knackade på hans dörr. Han svarade hest. Jag öppnade dörren och gick in, fast det visste jag ju att jag inte fick enligt regelverket. Han var yrvaken. Han berättade att han hade lagt klart pusslet och jag blev tårögd.

Månader senare skickade jag honom ett mail, frågade om han kom ihåg mig. Han svarade "Om vi säger så här ´jag vill inte ha någon jävla kakjävel´(jag ville bara ha kaffe och cigg på kvällarna) och du vet, alla andra skulle röka, men du skulle BLOSSA du, det var då jag förstod att du var konstig." Mina mungipor fastnade högt däruppe då.

Tack för allt, M!