du mötte mig i parken, och jag undrade om det var fysiskt möjligt att dö en onsdag i juni falla
död till marken en onsdag i juni av ingen särskild anledning förutom ett par raybankopior nerhasade döljande avslöjande mahognybruna ögon
med osynliga ögonfransar som såg i en och inte på en för du såg rätt in i mig när jag stod där






på de nylagda plattorna, med mitt egna jag och själv och självbild och nyfärgat hår ett uns av clarendelle 72 kronor på systemet i mig såg
du mig, hålrummet som fylldes av ultravioletta regnbågsfjärilar med glödande vingar när de
när de flög ut från din mun i form av ditt skratt
(du sa hur är det fatt?)
såg du hur de flög in genom bröstkorgen, rätt in i mig och stannade där hela tiden och jag ville verkligen
jag ville verkligen när jag sökte i mina lägen
stäng av
normal
ljudlös
högljudd
min stil
endast ljussignal
diskret





jag ville verkligen vara diskret
men dina tänder utstrålade radioaktivitet och jag var så illa tvungen att säga det
att jag tyckte om att se dig le men snälla, bara någon sekund sluta bara lite så jag hinner
andas hinner landa klä på mig min skyddsutrustning i hårdaste plåt och svartaste svart förlåt






och trots att du var mindre än en halvmeter ifrån var du så svår att nå som om du hade en kikare med mening en kikare och
jag hade en skottsäker väst men jag vet inte riktigt varför kanske var jag rädd att det skulle spruta kulor från dina fingertoppar när du
knöt dina händer som pistoler jag borde tagit av den, låtit dig sikta på mig låtit dig träffa mig låtit dig ta sönder mig så att jag känt något efteråt förlåt






men allt jag kunde tänka var
du är fantastisk och underbar när du skrattar högst i stan och du stötte till mig med armbågen
viskade om saker jag inte hade en aning om vad pratade om vad som helst hela tiden när som helst hela tiden allra helst
hela tiden och jag log, log, log trots att jag ville spela mystisk men med dig var det omöjligt att verka kryptisk jag fick
kramp i käkarna på riktigt försökte minnas när det hände sist och







jag skakade när jag cyklade hem, skakade, förbannade artighetsfraser jag hatar dem
ta hand om dig vadå ta hand om dig jag kan inte ta hand om mig ta du hand om mig
tänk om man sa så, när man skildes åt, ta hand om mig
ganska hjälplöst, men ändå väldigt originellt ta hand om mig, det vore snällt för jag kan liksom inte ta hand om mig själv
(vilket är en lögn för det kan jag bättre än dig)






och
och när jag cyklade hem, cyklade jag fel jag var fortfarande påverkad av din radioaktivitet och när jag föll ner på marken, på gruset, i ljuset
från gatlyktan och allt plötsligt blev abrupt stillhet och tystnad bestämde jag eller det bara blev så jag låg
kvar



låg kvar

ett tag


hostade upp alla ultravioletta regnbågsfuckingfjärilar som inte längre glödde utan förvandlats till aska såg dem
försöka lyfta, slå med vingarna några
sista slag



upp i nattluften för att sedan vittra sönder och regna ner över lilla patetiska jag
och jag dog inte den onsdagen, men jag låg kvar






länge låg jag kvar