Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

där ingen ännu lyckats stänga av Solen




GULA STADEN (femte episoden)

 




först Repetition ur de fyra föregående episoderna :


Vi kom till en stad där allt var gult. Husen var gula, gardinerna var gula, dörrknopparna likaså. Alla cyklar gick i gult; det var det lag på. Solen syntes inte bland allt det gula, men vi kände hur den fanns överallt. De som bodde här sades kunna se skillnad på gult och gult. Nätterna var naturligtvis gula de med, för ingen hade lyckats stänga av solen, aldrig stoppa den från att lysa.

Vi hade sedermera upptäckt små olikheter mellan mörkare portar till katedraler och ljusare entréer till teatrar. Likafullt bestod vårt alltigenom bestående intryck i GULT. Giallo och Giulietta plingade på ringklockorna så att det blixtrade till i våra skallar, som fylldes av ännu fler gula nyanser.

Vårt uppdrag bestod i att införa någonting utöver det gula. Först försökte vi finna de ansvariga för allt gult, men mer och mer insåg vi hur gult låg i kulturens natur. Människornas hud skvallrade visserligen om att rosa var den egentligare färgen, och somliga ville visa mer än andra av sina rosa resurser.

I den här staden hade man inga kontor inhysta i rum, nej, alla arbetade ute på balkongerna. Somliga cyklade omkring några minuter per natt och fyllde i gul färg där det möjligtvis saknades. Vad vi anade var hur männen trixade en smula, sedan sög ut varsitt stycke rosa ur väggen. Så tuggade de med slutna ögonlock och spottade till sist in materialet i sina fördolda dosor.

Till synes satt männen snart åter, liksom övriga kontoret, och skrev gula siffror i gula anteckningsblock. ...fick vi skåda de misstänkta männen lämna sina balkonger... Vi hade lyckats smyga oss in i en hiss och hitta upp till de försvunnas soliga kontor. Väl på balkongerna kunde man uppenbarligen ta dörren rakt in i den enorma byggnaden - något som vi aldrig hade sett en enda människa göra.

Strax sammanstrålade vi därinne, följde en spiralisk historia ner i byggnadens rötter. Atmosfären påminde om knastertorra disktrasor, som en gång i tiden varit fyllda med fuktigaste aktivitet. Hade staden varit helt rosa då? Ännu djupare nerifrån hörde vi ljudet av fingrar som skruvade upp locken till dosorna. Likt plötsliga blommor i rymden slog rosa små pudermoln ut. Männen förslöt sina dosor och klättrade åter uppåt - rätt mot oss.




Femte episoden


Vad som sedermera skedde var att hela kontorsbyggnaden började röra på sig. I dess grottlika inre lossnade alltmer rosa murbruk. Som om dosorna innehållit ett magiskt nyspulver, mullrade nu allting som ur en vulkan. Eller som i en raket...? Vi såg hur mansfigurerna fällde upp hörsnäckor inklusive mikrofoner ur sina gula dräkter. Men vi hann aldrig höra deras konversation, för de stannade halvvägs i trappan. Där öppnade mansfigurerna gula luckor, varsin perfekt dold liten lucka, mitt i de skrovliga väggarna. Innan vi visste ordet av Gul hade de klättrat in - eller ut - genom luckorna. Kvar var bara rosa hål.


Gudmar o Gunilla ville att vi följde samma bana, ty om det här var ett rymdskepp fick vi inte missa de bästa platserna. Solveig o Sixten stretade emot, de längtade upp till staden för att fortsätta äta potatis i lugnan ro. Själva tyckte vi att hela resan redan hade börjat uppnå sitt mål - riktigt rosa alternativ hade utvecklat sig gentemot allt gult. Sålunda var ytterligare dramatik knappast av nöden, inte för våran del. Emellertid kunde vi föreställa oss hur Gula Staden skulle bli ännu mer gul i grunden, nu när man snart hade upptäckt de rosa utbrytarnas ingrepp. Rädslan för att bli lämnade åt ett totalt gult öde, en aldrig sovande sol, fick våra frihetsimpulser att klättra in i de rosa hålen - eller ut...?


Krypandes i någon sorts tidlös korridor såg vi mansfigurernas gula dräkter framför oss, längst bort vid en obegripligt hisnande krök. Att de fortfarande bar gult borde ju vara ren maskering. Element som vi sett ute i staden uppenbarade sig åter här, fast i tecknad form. Nya nyanser av gult täckte mellanrummen. Det uråldriga mullrandet övergick alltmer frekvent i ett digitalt surr. Rosa nollor mixade sig med gula ettor. Allting rullade förbi igenom oss, som virvlar. I en oval spegel skymtade vi en sekund hur det stod 2010. Våra potentiella kapténer föreföll återigen försvunna. Hade vi blivit lurade? Solen lyste ofantligt, men liksom från ingenstans. Vi förmådde inte riktigt avgöra om vi var ute i rymden eller inne i en farkost. Och vi längtade hem, hem till en värld där gult bara var en liten kulör bland de andra.







 

 

 

 

 




Prosa (Fabel/Saga) av TrollTörnTrappan VIP
Läst 418 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2010-06-04 08:51



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

TrollTörnTrappan
TrollTörnTrappan VIP