jag vill ju så mycket men ork och tid räcker inte riktigt
vid trappan växer tåteln hög och åkervindan
slingrar där den inte borde vinna mark
spår av vinterns smuts är cementerat i evighetens
hänsynslöshet.

kvickrot och kärs vänslas i det som var en rabatt
krusbär och akleja slåss för sin överlevnad
gräset är högt där det inte borde vara det
och dött under mossa på alla andra ställen

men, mossan är mjuk att gå på
och aklejans blommor är vackra de få som kommit
kärs och kvickrot får bära vart de vill
för hur det än är med allt som borde vara
så har jag ändå
liljekonvaljer i min trädgård.