Och för första gången någonsin känner jag en arm om mig när jag vaknar utan att sekunder senare inse att det bara var inbillning. Hans rygg är det mjukaste jag vet och vi sjunger Håkan Hellström i varandras öron.
Du måste vara blind för du kan inte se, när löven faller ner, hur sjuk jag är.

Jag går barfota i en affär. Tar en glassbåt, jag är kär. Förut var jag sur och tvär. Kanske kan jag trivas här.
Han viskar att han sjungit den textraden om och om igen de senaste dagarna. Jag vet inte var jag ska ta vägen och ögonkontakt är så jävla jobbigt men han har världens längsta ögonfransar. Jag är en glassbåt och jag smälter.

Skriver osammanhängande och supertöntiga texter om att vilja ligga vid hans hals för alltid. Slås av att han är minst lika fucked up som jag. Vet inte om det egentligen är bra men det känns bra.
Jag säger som det är: att allt är sådär, bara sådär, sådär som det är såhär års och blir det inte bättre så lägger jag ner, så är det. Martin får mig på bättre tankar och snart är jag tankad och mina tankar far hit och dit och tillbaks igen, hit och tillbaks igen.

Hur bra saker än är så tar de alltid slut. Jag vill inte ha ett slut, jag vill ha en evig början.
Blommor som du växer bara på brinnande fartyg.