Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Öken


Det har sina sidor, att bo där sanden ständigt är i rörelse. Det spelar ingen roll om det är stiltje.

På något sätt rör sig sanden ändå.
Det som ena dagen är en evighetslång horisont har under natten förvandlats till vågor av tid.
Det är så det är där inget annat finns än stoft.
Jord utan väta

Kanske är det inte så konstigt, att varje andetag i den heta solen liksom tar över själva livet.
och att nattens kyla kryper in genom linneväven i tältet som vore våra kroppar svepta för graven.

Sanden.
Den eviga rörelsen där intet är, som är av liv.

Ändå, den morgonen i rodnaden över sanddynerna, såg jag livet.
En gestalt som en skugga utan skugga.
En levande människa där mänskligt liv aldrig någonsin passerat utan karavaner av kamelburet vatten.
Benen av de döda lämnar man i sanden att slipas till vitglödgad sorg. Men ensam väntar man sig ingen.
Ingen levande.

Ändå såg jag honom där. Den morgonen och nästa. Och ännu en, och flera i rad.
En ensam gestalt i soluppgångens rodnad.
Inte så nära, att det gick att se mer än manteln.
Inte så långt bort, att man misstog en saltstod för mänsklig.
Men tillräckligt nära för att en kvinna som jag, måste stanna och vända sitt ansikte åt väster för att inte dra vrede över det som kallas dygd.

När jag sa det, berättade orden som formade det jag sett och delade min undran med kvinnor som bundits till tystnaden fick jag veta.

Han var en man som jagats av demoner.
En som talat i natten och ropat om morgonen.
En som sagt nej till ett rike av okända mått, och som noggrant beskrivit sitt öde.

Var han en galning? En man skickat ut i öknen för att dö?
Eller var han något större? En som kommit av sin egen tro och sin egen kraft för att hämta det öknen har i överflöd?

Vi trätte nog en del om det. Hade olika meningar. Och tänkte olika.

Den sista morgonen jag såg honom mot ljuset, föll han i sanden. Som om någon knuffade honom. Eller som om allt han hade haft av mänsklig kraft till slut hade fått sin ände.
Jag trodde han dog där mot horisonten.


Men bara några dagar efter hans död, när jag inte längre kunde se honom mot solen, fick jag höra av en som färdats länge på kamel, att den mannen blivit sedd i en folkskara vid ett vattendrag.
Som om inget hade hänt i horisonten.
och ändå allt.

Det är så med öknen

att varje sandkorns minsta rörelse förändrar allt.

Allt som är.

Allt som har varit.

Och allt som någonsin ska komma










Prosa (Novell) av korpfjäder
Läst 347 gånger och applåderad av 12 personer
Publicerad 2010-06-08 19:27



Bookmark and Share


    Melona
jag älskar att läsa din poesi, din prosa. tack. du skriver som himmelen brinner och regnet faller, vackert och så lätt. hårt. skimrande, svart och i alla färger som lyser i bensinpölarna efteråt. tack.
2010-06-09

  halmstrå
jag får gåshud
2010-06-08

    papillon
En text som är som uthamrad, flimrande hetta - eller kanske gjuten mässing - eller glidande, glödande sand.........
Jag bokmärker för återkommande läsning!
2010-06-08

  Anders Perols
Mycket stark, skildrande prosa.
2010-06-08

  Kristina Wallbing
Detta är en sådan text jag läser och håller andan. Vill inte den ska ta slut. Så levande du skriver! Så mäktigt - om honom som inte valde makt men valde mänsklig utsatthet.
Bokmärker. Och skriver ut, för nära läsningar. Tack!!
2010-06-08

  © anakreon VIP
Du är en fullständigt bländande skribent!
Calle
2010-06-08
  > Nästa text
< Föregående

korpfjäder
korpfjäder