Jag var så nära.
För första gången i mitt liv kände jag riktigt, riktig kärlek och kände att den även kunde vara besvarad.
Jag älskade dig över allt annat på jorden.
Jag kunde gå och promenera med dig i månskenet i timmar även om jag egentligen var helt slutkörd.
Mitt lilla lyckopiller du fick mig att må så bra.
När jag var så stressad på grund av allt skoljobb så var det tanken på promenaden med dig som fick mig att härda ut.
Du fick mig att känna mig som världens lyckligaste kille.
Men nu har du knockat mig med ditt sms.
Helt plötsligt känns det inte som att något betyder någonting längre.
Det känns som att jag aldrig ska kunna känna glädje igen.
Tankarna på dig som förr fick mig att må så bra att jag kunde klara vad som helst får nu tårarna att sakta glida över min kind.
Jag trodde jag upplevt det värsta under åren jag suttit i ensamhetens mörker.
Men det är ingenting mot hur det är att ha varit i kärlekens ljus och sedan falla ner i ensamheten mörker igen.
Den tid jag fick med dig kommer jag aldrig glömma och jag kommer alltid att le när jag tänker tillbaka på hur vacker du var under promenaderna.
Jag älskar dig även om du just nu får mig att må så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.