Så mötte jag honom igen. Han som sträckte fram handen och fångade mig i fårfållan med en blick. Den där blicken jag aldrig mötte.
Den här gången väntade han tills jag såg.
En man med den sortens blick som. Hann jag tänka innan jag såg.

Nej jag kan inte säga något om ansiktet. Alla som känner mig vet, att jag kan beskriva näsor och glasögon. Men aldrig ett ansikte.
Men blicken?

De ord han formade lät som en fråga.

- Vem är det du ser?

Hur skulle jag kunna veta det? Jag hade aldrig sett människan förut. Aldrig vad jag kan minnas.
Men det är det där med ansikten. Jag minns dem inte. Om jag någonsin sett dem.

- Vet du vem jag är? sa han med en aning skärpa i rösten.

Då svarade jag på ett sätt jag inte förstår.
- Du är min man.
sa jag.

men om jag har någon man borde han tala amerikansk sydstatsengelska. Lite släpigt.
Så jag förstår inte var jag fick det där ifrån. Att han skulle vara min man.

Men han nickade
Nickade och sa att jag hade sett rätt.
han var min man.

I vanliga fall är jag en kvinna som rätt lätt kan vända galenskap till något relativt normalt. Man kan säga, att jag litar på folk, fast egentligen är det mig själv jag litar på. Att jag kan ta hand om det som händer med mig även när det händer oväntade saker.
Men det här…
Ja, det kanske inte låter som något stort. Jag råkade säga, att han var min man.
Men jag visste på något sätt att jag sagt sanningen.
En annan sanning.

- Och vem är du då?
hörde jag honom säga innan jag tänkt färdigt.

Det var då jag insåg, att han inte var där för att vara min man utan för att jag var någon annan än jag tänkt. Eller blivit.
För jag kunde inte svara på något enda sätt utan att utelämna en del som inte kunde sammanfogas med det jag inte nämnde men ändå måste vara.

- Jag vet inte.
sa jag och tittade upp.

Och såg honom på ryggen. Den han vänt mot mig när han gick tillbaka samma väg jag sett honom komma.

Jag vet inte.
Men intill den dag som är, har jag inte kunnat släppa tanken på att vara det jag sa.

Och jag ser hans ryggtavla mot horisonten.