en livslång vandring i salt
kommen från människornas gråt

här står jag nu
och jag sjunker
för varje steg jag inte tar
brister marken under mig

Vägen har blivit tung
jag bär mycket på min rygg
jag suckar
och gnuggar mina lock
ger jag upp nu
kan jag aldrig ångra mig



hennes ord gjorde så fruktansvärt ont
denna gången var jag inte oskyldig
men hon såg ingen anledning att försöka förstå

det finns inget jag kan göra nu
jag glommer aldrig
kan bara förtränga tills jag påminns ännu en gång

och jag tultar fram i de vita drivorna
framför mig syns ingenting



alla hans svek bränner min gång
och han är varje saltkon som svider i mina sår

men för varje fälld tär
blir vägen allt längre
så jag kniper igen

Ja behöver svalka mig i glädje
dricka en kopp skratt
Min vita öken fräter hål på mitt skinn



Som om mor någonsin skulle förstå
med hennes tappra försök som bara sliter på min ork
så jag väljer far
han har nästan aldrig rätt
men gör mig lugn

Och bror som alltid såg mig som en korkad tjej
förstår inte varför jag aldrig vill spela TP
Men kan han göra en salto och sy sin egna kjol

Det är aldig plant
känns som man ständigt får kämpa uppåt
när det i själva verket banar rakt ner
och varje steg är som tio
när man bara hasar



Han är osäker på om det är kärlek
jag blir osäker på hela han
och i famnen är det fruktansvärt ensamt

Den lilla vita som jag inte längre kan roa
som tröttnat på min trötthet
och längtar där ifrån
HUr skulle jag kunna förlåta mig själv

Ett steg två steg
jag går framåt men åker bakåt


Jag har stängt av telefonerna
Men jag har tre möten denna veckan
så jag får inte glömma tid och rum

Hon är den fjärde
känns meningslöst fast tvunget
jag behöver skrapa på ytan
för att känna att jag lever

Det är så svårt att gråta inför en främling
och jag måste skratta inför mina vänner
Vill inte visa att jag är en hög med salt