Ibland känns det som att psykologen

hon som sitter med där med sitt allvarsamma
överlägsna lilla leende

att hon lägger in ord, bilder och meningar
för att jag skall komma tillbaka
liksom tappa fotfästet lite till

kanske
för att hon skall trygga sitt jobb
sina timmar

tänker att
-det är klart hon behöver sin försörjning

hon lyssnar förståss på mina ord
men hon vägrar förstå vad jag menar

kanske skulle det bli för jobbigt
för henne
nej
hon glider liksom förbi på säkert avstånd

tänker att
-hon kanske måste hålla distansen
för att slippa

men hur ska hon då kunna hjälpa

Äsch...
jag kör väl den enkla vägen jag med
säger det hon vill höra

sedan behöver jag inte gå dit mer
jag har ju blivit så grymt bra på
att säga det som dessa människor vill höra

Sensmoralen är som vanligt:
Egna problem får man reda ut själv