Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
och fortfarande S, du är en fitta; allt som är förbi var placebo.


En osanning utan hörn

Jag vet inte vad klockan är.
Klockan vet inte vad jag är och om du bara visste hur jag.
Vad jag. Att jag.

Kanske är jag rädd. Kroppen har ett övertag tillsammans med Någon. Fast alltid utan. Någon form av symbios blir det aldrig. Två individer, organismer med känslor som andas samma luft. Med olika slut. För slutar gör vi ju; Det är vägen dit som börjar flera gånger.

Det är blickarna. Någons koncentration när han tänder en cigarett. Någon sorts visdom som han andas in, tillsammans med tjära, kolmonoxid och nikotin, för att sedan förmedla till omvärlden när rök passerar läppar en andra gång.
Ut. Jag måste ut.
Någon sitter framför mig och vi är så många. Gräset i parken är en fristad men allt som finns inuti slutar aldrig slå, slutar aldrig skava. Mitt harhjärta stiftade för längesedan bekantskap med råttorna i bröstet. Tillsammans fastnar de i skavsårsplåstren jag satte i både kamrarna och över klaffarna. Likförbannat sitter de där än; en tänkbar förklaring till varför hjärtat inte fungerar som det ska.

Vi har träffats. Flera gånger i mina drömmar. Evigheten emellan är då borta. Vi samlas i en grupp som består av oss och våra sinnen. Runt en brasa jag tänder sitter vi. Tänker att mitt plågsamma förflutna och mina salta sorger brinner bra. Mina mörkaste tankar blir till röken runt om oss och kanske känner Någon vad jag känner om han andas in den. Vi sitter i dimman, det långsamma och diffusa men för en gångs skull inte obehagliga, som i en okänd hastighet omsluter två kroppar.

I en dröm; Någon kysste mig med sådan intensivitet att jag vaknade av att jag skakade. Hela kroppen, cell för cell var i vibration. I drömmen knuffade Någon mig ut för ett stup, verkligheten som ständigt överrumplar mig, för att sedan hoppa efter själv och fånga mig, innan jag mycket hårt hade träffat marken. En räddning som bar. Om Någon bara visste hur allt brast. För tillfället, stunden och minuten målade mina händer över min kropp en önskad kärlek, vibrerande drömmar under huden. Mitt i natten var vi utan gränser ett.

Du.
Vad skulle du göra om du visste var mina händer befinner sig när ingen annan förutom jag är vaken? Skulle du för en tiondels sekund fundera över vad hinken du tänkte spy i skulle ha för färg när illamåendet nådde klimax eller skulle du istället, mer eller mindre lugnt vänta (längta?) medan dina jeans blev trängre, centimeter för centimeter?
Jag tänker på allt som genar över mina hjärnhalvor på väg mot någonting annat. Kanske som jag, mot det mer eller mindre förträngda samma. Likheten mellan mina privata helveten och mitt offentliga jordeliv är slående. Den slår ett slag över bröstet för varje tanke, tränger in mig i ett hörn där mina andetag lossnar i kronologisk ordning.

(Det är i hopp om att mitt samvete inte ska höra mig som jag gråter i kudden när mina hjärtslag desperat söker efter nya rytmer att slå i.)


Alltid måste det ta slut. Även det som egentligen aldrig började.
Någon försvann men utan ett namn låter det så tunt, kanske meningslöst. Behöver förmedla tyngden. Du är inte här nu.

Jag tänker att Någon har gråtit på mina fönster. Himlen och jag gråter nu ikapp. Ett genomskinligt ansikte med oväder i ögonen är jag. Ser mig själv som i en spegel och
än droppar jag. Villkorslösa känslor och inre slag som av tystnaden detonerade.

Och till sist i fosterställning gråter jag;

skillnaden mellan sig och dig är
inte särskilt stor i vinden

att klä av sig
att klä av dig.







Prosa (Novell) av andreawolf
Läst 371 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2010-06-17 11:48



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

andreawolf
andreawolf