Typ "dagbokstankar" Tystnaden invaderar mina rumVad kan jag göra? Alla ljud som skurit i mig som knivar All den musik som jag mer eller mindre plågat valt att stå ut med för att du skulle få må bra
Idag när jag hör den för sista gången sjunger den liv och kärlek och gemenskap, Sjunger den evig tystnad som kommer efteråt i dess ställe
"I don't wonna let you go ... I don't wonna give you up..."
Det där saliga, smått hysteriska lyckoruset höll i sig i ganska exakt tre dygn. Sedan bröt sorgen och saknaden igenom. Vet inte om jag verkligen innerst inne hade trott att något annat var möjligt. Men en sak kan jag i alla fall vara glad och berömma mig över, och det är att jag tillät mig att känna den så länge den varade. Hellre ta ut lyckan i förskott, för det kan vara den enda lycka man får ut... Det kommer hur som helst att bli väldigt spännande att se hur pass väl jag lärt mig mina läxor, hur pass väl jag kommer att kunna omsätta teorin i praktiken. Behöver påminna mig om att hålla fokus på de mål jag vill uppnå och att dela upp dem i delmål.
Jag vill ha kontroll över livet. Hatar när det rycker och sliter i mig Drar och far åt helt andra håll än jag hade tänkt mig!
Det känns som största delen av mitt liv gått åt till att härda ut med väntan. Startsträckor, transportsträckor. Och ibland, någon enstaka gång, även stoppsträckor.
Jag vill ställa mig upp och skrika: Men för i helvete! Nu får det vara nog! Jag vill vara i ett jämnt flöde, inte i det här ryckiga: Förväntan hit, hoppas dit.
Jag är inte trött! Mina muskler vill bli använda men jag sitter fast som i klister.
Alltid i klister... Eller är det möjligen i Klistret?
Ska mina ansträngningar äntligen bära frukt? Ska jag äntligen få lön för mödan, kunna klappa mig själv på axeln och säga: "Det gjorde du bra A! Du kan verkligen vara stolt över dig själv!!! Riktigt bra gjort!" Jag hoppas det. Jag vill verkligen tro det. För om inte då är det förbaske mig tid att gå och dra något gammalt över mig, stänga locket om mig och säga adjö! Enough is enough!!! Släck ljuset, dra ner gardinen, klä av dig och sov!
Och våga inte vakna upp igen förrän du bestämt dig och verkligen tänker ge järnet! Allt annat är dödfött och måste omedelbart begravas.
Är det förstått? Är vi överens? Har vi en deal?
Bra!
Då syns vi på andra sidan häcken i gryningen för en morgonpromenad! Den första i raden av en outsinlig ström av morgonpromenader!
Här ska raskas! Både över isar och dimhöljda gärden, i regn eller snö, solvarm vind eller åska och storm. Nu jädrar i den ska här ... nå't! Det svaga gnölandet från dotterns stompa-stompa-gnällmusik (den sista dagen...) som hörs genom väggar och stängda dörrar, sköljde bort de kraftfulla ord som skulle peppa mig till framtida stordåd.
Men det blir nog bra. Såklart! Det kan inte bli annat.
Om jag inte kommer att kunna berömma mig av något annat i livet, så kan jag i alla fall berömma mig över att barnen har överlevt sin barndom, sina tonår och blivit vuxna. (Nåja, yngsta dottern har nästan ett år kvar innan tonåren helt är avklarade, men ändå)
Så I morgon när tystnaden invaderar mina rum Ska jag tacksamt ta emot den glädjas över att alla mina barn äntligen har ställt sig på sina egna ben och lämnat mig här att göra detsamma. Ställa mig upp på mina egna och börja gå!
Fri vers
av
Sommarnattsljus
Läst 256 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2010-06-18 14:47
|
Nästa text
Föregående Sommarnattsljus |