Faller. Jag faller. Jag tappar allt. Allt glider ur händerna på mig i fallet. Det finns ingenstans att landa, fallet borde kännas befriande. Det skulle kännas befriande men jag har inget grepp. Lungorna pressas ihop mot ryggraden, ingen luft kan komma in eller ut. Allt är fängslat. Mina händer är bundna, mina ben skakar. Ögonen ser fel, allt förvrängs framför mig. Jag skulle kunna svimma nu. Allt förblir detsamma. Saknaden, längtan, efter en förändring inom mig, något som skär upp repen med en kniv, hugger av alla trådar. Tar bort allt som klibbar fast och håller sig kvar utan tillstånd. Ofrivilligt gör jag saker jag vill. Ofrivilligt håller jag mig kvar. Det enda jag vill släppa håller mig i ett järngrepp om mina handleder. Ingenstans att fly bara blod som kastas framför mina ögon, jag dränks i ett blodhav. Smakar, järn. Rött, mer. Försöker bita av min arm i ett försök att bli fri, tuggar på köttet som blandas med blodet, dels mitt, dels det hav jag badar i. Drar med tänderna mot det vita benet som blottas genom blandningen av söndertuggat kött, och blod som rinner längst med min kropp. Ingen smärta, ingen befrielse, bara hopplösheten som genomsyrar hela mitt sinne, hela min kropp. Inget kan rädda mig. Tårarna rinner hejdlöst ner för mina kinder, tårar och blod droppar från min kropp. Jag kommer aldrig bli fri. Fängslad. För evigt.



Tomt.