Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Hur jag tänkte att det skulle vara Kommentera snälla söta så jag vet


Silkiga lakan, soluppgångar och hur hon vaknade med hans hjärta under sin kind

När hon var liten hade de haft en receptbok från Disney hemma. Bilderna på bakverken var som det sig bör i en sådan bok, sagolika. Muffinsar som svällde över formarnas kanter och toppades av perfekta lager glasyr och pastellfärgade maccroner.

Men det blev aldrig så, när hon och hennes bror lyfte ut plåtarna i ugnen var resultatet inte ens i närheten av de bilderna gav löfte om. Hur noga de än följde recepten förblev bakverken i boken något ouppnåligt.

Hennes bror hade blivit vannsinigt besviken och arg, själv gav hon upp ganska snabbt, förstod att verkligheten sällan stämmer överens med bilderna från sagoböcker. Hennes bror hade däremot fortsatt. Idag kunde han baka de mest fantastiska kakorna till födelsedagar och högtider, även om de inte riktigt nådde upp till de i receptboken från Disney.

Men det var egentligen bara en parantes.

Hon hade träffat honom en dag som alla andra dagar, eller det var i alla fall det när hon gick upp på morgonen. Kanske. Det kan också ha varit så att världen redan då hade beslöjats med ett lager av något oidentiferbart. Något som inte gick att se med blotta ögat, som smält socker.

Solen hade stått så högt på himmelen att man var tvungen att böja nacken i en obekväm position för att kunna stirra in i den. Klänningens tyg hade klibbat fast mot hennes bröst, huden under hennes ögon var fylld av fräknar och fötterna sved av skavsår från skor med för många spännen och rämmar.

Hon var på väg från jobbet, rusade med andan i halsen. Alltid med andan i halsen. Som hon var på väg någonstans, som att nuet inte kunde behaga henne.

Det var så mycket folk ute, byggnadsarbetare som dränkte ljudet från trafiken.

Förändringar, vi ser dom sällan komma förrän det är alldeles för sent.

Hon minndes inte vad det var hon hade tänkt på sekunderna innan. Bara den där känslan, som när man vet att man kommer att falla, och att det kommer göra ont. Sen en hand på hennes axel och hur hon rycktes undan. Två milimeter från att krossas under däcken på en buss med nummer 862.

Folk runtomkring hade stannat upp, när hon vände sig om och mötte hans blick, hans ögon, som att möta sina egna. Samma färg, men förstärkt, fördjupad, grönblå, obestämda.

Sen var det hon kom ihåg diffust, hennes kinder som varit blöta av tårar, konstateranden, hans fingrar på hennes axlar lämnade fingeravtryck och hur allt stannade av.

Hur dom hamnat på trappan till Dramaten, utan att hon ens vetat hur det gått till. Coca Cola som var som var så kall att hennes hud knottrade sig, och cigaretterna som dom rökte. Hans kindben, lätt solbrända, läpparna torra av solen och ögonen, när hon såg in i dem var det som hon tappade ett lager hud. Hur hon undrat om han kände samma sak när han såg in i hennes.

Och han var låtskrivare, hade växt upp nära havet, doftade som sol och salt, hade studerat mattematik på universitetet men inte stått ut med att svaren redan var givna och oföränderliga, han tyckte om att segla och skrämdes av skräckfilmer.

Och dagen hade blivit till kväll, utan att hon märkt det. Himmelen hade fyllts av tunga moln från norr som fick det att börja regna något alldeles förskräckligt. Hennes klackar som fastnat i gatstenar när de skyndade över ödelagda gator i jakt på skydd från dropparna som smattrade och bildade små florder längst trottoarkanterna.

Hur hon varit tvungen att stanna för att hämta andan och hur han var alldeles nära, de skrattade, och världen tycktes vara målad i mjuka pastellfärger, läpparna smakade regnsalt och hon minns inte riktigt, men hon tror att det blandades med hennes tårar, men det gjorde inget för han kunde ändå inte se det. Något oidentiferbart, lycka?

Sen kyssarna, pulsen på hans hals som slog under hennes händer, naglar löst mot hennes skulderblad, så nära att de flöt in i varandra. Och hon såg honom trots att hon blundade, hans färger rann över henne och hans ord ekade innuti hennes hjärta.

Dom hade hamnat hemma hos henne, älskat bland silkiga lakan och soluppgångar.

Hon hade vaknat upp med hans hjärta under sin kind, hans ena hand intrasslad i sitt hår och den andra som fastnat någonstans vid hennes höftben.

När hon låg där hade hon köpslagit med någon övre makt, om hon gick ut i köket och juicen stod på andra hyllan skulle han stanna kvar, om hon hade kommit ihåg att släcka lampan i badrummet skulle han kyssa henne igen, om klockan inte var mer än elva...

Hon hade sett upp i taket, på den snirkliga stukkaturen som börjat krackelera. Tänkt på de frasiga klänningarna som svept över golven, läppar som kyssts, hjärtan som stulits, kristallglas som krossats, ljudet av hästhovar utifrån gatorna. I en annan tid...

Om du kom tillbaka till en plats hundra år senare, och inget såg ut som det gjort då, var det samma plats du återvände till?

Allting gick sönder, och när hon såg på honom förstod hon. Sprickor, de i taket, som berättade historier om det som varit för den som tittar noga. Golven som slipats om men där fragment av ord som ramlat över rödmålade läppar och löften från män i höga hattar fanns kvar. Hon förstod att han såg sprickorna i henne, utan att hon ens berättat, fast han inte varit där, förstod att kärlek inte handlade så mycket om att hitta någon som förändrade dig, som att finna han som såg det som funnits där hela tiden.

Hon hade gått ut i köket, balanserat så tyst det gick på de gamla golvplankorna. När hon öppnade kylskåsdörren och juicen stod högst upp var det som nålar under hennes hud, hon förbannade sig själv för att hon hade trott, vågat hoppas, men sen, hans händer över hennes höfter. Hans ögon i hennes, det kalla kylskåpet mot hennes rygg och hans kyssar mot läpparna.

Hon hade inte hört honom komma, återigen hade han räddat henne, men den här gången visste han inte ens om det.

Det hade varit en sommar färgad av klimathotet, stekheta dagar, regnskurar som kom utan någon förvarning, vindar som bet tag i huden och vulkanutbrott som hindrade människor från att lämna landet. Sommaren när folk på allvar hade börjat oroa sig för jordens bräcklighet och när gatorna fylldes av demostranter hade varit deras.

Det hade varit promenader som från början hade haft ett mål, men vad det var glömdes bort på vägen. Överdosering av kaffe i parker, sönderkysst hud och gräddbakelser på herrgårdar. Cigaretter på hennes balkong ovan takåsarna, liv och händer som vävdes samman till tonerna av fingrar som lekte över en flygel.

Hur hon slutat drömma mardrömmar och somnat in till hans röst som läste ur böcker hon aldrig hört talats om, men som satte ord på det som pumpades runt i hennes blodomlopp.

Hans mörka hår glittrade av regndroppar och hans ögon reflekterade ett liv. Ibland undrade hon om andra såg samma sak när de mötte honom, eller om det bara var hon.

De lagade mat, eller han lagade mat, som smakade Paris. Hon brände allt, och köpte hem sushi, han retade henne och hon låtsades bli arg, tills de inte gick längre och de låg på golvet och skrattade i varandras munnar.

Det hade varit en sommar när ekonomier krashade runt Medelhavet, när banker sattes i brand och jordskalv fick husen att rasa samman över människor i ett land där allt redan fallit sönder. De hörde om det från en skrapig radio i fören på en båt, medan solen reflekterades av havet och hans huvud vilade på hennes axel.




Jag vet hur slutet ska vara men har inte lyckats formulera det än, tror ni det kan bli bra?




Bunden vers av justaskme
Läst 565 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2010-06-20 23:27



Bookmark and Share


  stenhur VIP
Du har ett språk som flyter lätt och lekfullt, ger associationer utan att fastna i dem, preciseringar med doft och färg, även om jag önskar att du hade kollat stavningen av vissa ord ger din text en mycket angenäm läsupplevelse och jag är definitivt nyfiken på en fortsättning
2010-10-28

  LassO
läsvärd med dess vindlingar fram och åter
2010-06-21

  Isak VIP
Satan! Vilket otroligt flyt, vilket jag-vägrar-sluta-läsa sug du formulerar. Jag älskar det här, jag är oerhört imponerad och någonstans i min själ, önskar jag så att jag var din han. Det låter så perfekt. Fantastiskt skrivet, bokmärkt och applåderat!
2010-06-21

    Amor vincit omnia
Goddamn du kan skriva!!! Så oerhört vackert och målande, du fängslar mig från början till slut! Har ingen aning om hur du ska skriva slutet men du har det i dig så jobba på det, så ska du se att det kommer till dig! Kram
2010-06-20
  > Nästa text
< Föregående

justaskme
justaskme